Sex och dravel tråden, hämningslöst!

Va fan, vad ni gaddar ihop er då

Vad är det nu för fel på att bara knulla skiten ur varandra och ha kul liksom  Han är ju söt liksom och rödhårig En ginger male.  Hade han haft långt hår så hade han fått extra poäng i min bok men va fan man kan ju inte få allt jämt.

Hahahhaha. Fan vi borde försöka gå ihop nästa år. Mini älskade lissebergsbanan, jukebox hade sån jävla kö när vi var där. Men kållerado och flumeride åkte vi och jag blev blötast och hade vita kläder, jipie! Syrran skrattade så hon dog.

 


Alltså insikten har jag väl innerst inne. 

Jag bara väljer att stå över den ibland. Men det beror ju på att jag är som jag är, med min historik och mitt sätt att tänka när det gäller, sex, relationer, känslor osv.

Naturligtvis vill jag ha helheten och absolut skulle jag vilja ha en sån där helt vanlig jävla relation med en hyvens man, vara kär och galen och älska, kramas, prata, sova ihop, ha sex, skratta, tjafsa, kramas igen enas, vara oeniga men kunna enas om att japp vi tycker olika och det är okej. Jag vill ha ALLT, hela jävla skiten. Men hur man får det vet jag inte och jag har inte lyckats hitta någon som får mig att känna att jag faktiskt vill blotta mig och vara själsligt naken, någon som får mig att känna att jag absolut kan lita på denna människan fullt ut. Innan jag stöter på en sådan människa så kan jag inte riktigt se att det är rättvist mot någon alls att försöka ha en relation.

Kanske är det så att jag själv är feg och inte ger någon chansen, det kan absolut vara så. För i sista änden är jag ju livrädd för just det där. Alla kan inte vara modiga på alla plan. Har ingen lust alls att bli sårad, trampad på igen.

Är så van vid att andra ser mig som konstig som varit singel så länge, jag får höra det ibland och jag försöker förklara hur jag tänker och känner, men ändå verkar många tycka att det är konstigt och anse att det där med att leva i tvåsamhet är det viktigaste och att man är konstig. För när jag ser runt på min omgivning så är majoriteten av de i min ålder i relationer, gifta/ sambos, det verkar vara något man SKALL vara i min ålder, som en oskriven lag på vad som är rätt och riktigt. Och de som inte har det så har redan haft det och gått isär. Jag har aldrig haft det, det har funnits så mycket annat jag behövt jobba med och få ordning på, saker som jag varit tvungen att slåss och bråka med och mina år som singel har gjort mig så gott och utvecklat mig som människa och fått mig att växa på ett sätt jag själv aldrig hade trott. Kanske är jag inte menad att leva i tvåsamhet på samma vis eller så är jag det men inte mött min andra halva ännu. Jag blir lika glad om jag möter den där andra halvan nästa vecka som jag blir om jag möter den när jag fyllt 50,60 osv. Det hade absolut varit trevligt att ha ALLT igen. Men jag kan inte leva enbart för det där, livet är så mycket mer och större och jag älskar att leva, känna solen i ansiktet, skratta och le. Så för mig är det inte den ultimata bekräftelsen på att jag lever, duger och är viktig, för det gör jag oavsett om jag är singel eller inte.

Förr brukade jag säga att jag inte är bygd för kärlek, att jag inte förtjänar att bli älskad osv. Det är fel, för det är och förtjänar jag absolut. Men jag kan ju inte gärna tvinga någon att älska mig och jag kan inte låtsas vara något annat än den jag är heller. Då är ju en relation bygd på helt fel grunder iaf. Och eftersom jag har den där tanken att jag inte vill belasta någon annan med mig själv så kanske den delen skickar budskap till andra som jag inte förstår eller som de tolkar på annat sätt, inte vet jag.  

Ja jag lovar, men nästa år. Inget jag kan bestämma nu ju va fan.

Kan dock säga att runt löning 25 / 7 är inte intressant och definitivt inte när det är värmebölja, så mycket har jag koll på.. Been there done that och är helt avsugen på det!

Jag förstod att du tänkte på dig. Jag tror att även om man har insikt, så kan saker ibland göra att den där mattan tillfället dras bort under fötterna på en. Det viktiga är väl att man landar igen.

Det låter så lätt allt det där när jag läser det. Jag är rädd om mitt hjärta, som för övrigt är stort och inte särskilt litet Ja man kanske borde lyssna mer på det även under annat umgänge eller jag kanske borde. Men jag gör det inte, jag stänger av den delen liksom. Eftersom spelreglerna var klargjorda från start och jag håller mig till dem. Skulle mitt hjärta på något vis påverkats och ömmare känslor uppstå så skulle jag avbryta kk relationen helt enkelt. Det är ju inte hans fel eller ansvar om jag skulle få känslor tänker jag och jag skulle aldrig belasta honom med det heller. Skulle bara säga att vi kan inte ses mer, ha det världsbäst och må gött eller något sådant. Hade han frågat varför så hade jag förklarat som det var och hur jag tänker. Men jag hade aldrig sagt något om det om han inte frågade. Känner inte att jag vill tränga mig på någon och som sagt det är inte hans ansvar, jag visste ju spelreglerna när jag valde att umgås så som vi gör.

Sen hade saker fått ta sin tid, värka ut och gå över liksom, någon jävla gång måste det ju ändå släppa om man inte odlar det.

Tror du har rätt gällande större ställen, men det gäller nog överlag. Jag hade aldrig setts eller hört så mycket i en stor stad som jag gör här, möjligen i just det lilla område av den stora staden som jag bodde i men inte mer än så. Här vet så många vem jag är, vissa har kvar sin bild av hur jag var när jag var tonåring och tror på allvar att jag är samma som då, det kan jag inte hjälpa dem med. Andra känner mig ju bättre än så. Men jag kan inte handla diskret på ica, möter jag ingen i affären, så möter jag någon utanför, eller så känner / vet någon ur personalen vem jag är. Jag har inte ont av det, det har blivit en trygghet och det stör mig inte. Jag vet nämligen att det kan hända även på en krog i gbg, som sist, bartendern kände igen mig från gången innan jag var där och det var en månad innan. Men jag han inte säga klart min beställning så när jag sa ett glas så sa han 2 is i det eller hur och log brett Tyckte det var gulligt att han kom ihåg det där faktiskt. Så jag vet inte riktigt vad som gör det. Min ena syster påpekade det en gång för hundra år sen när vi var ute i gbg och undrade hur fan jag fick barntenders att blanda saker som jag vill utan att de uppfattade mig som en jobbig jävel elelr fick dem att ladda min mobil i baren osv, komma in på krogen trots att jag bryter mot klädkoden. Men jag tror det beror på hur man lägger orden i munnen och att man uppskattar förmånen / det där extra man får OCH det gör jag enormt mycket och är lika tacksam varje gång.

Det där paret som följde mig till centralen sista, mannen där sa till mig att det känns som om jag känt dig alltid på något vis, man kan liksom bara vara som man är och jag gillar det sa han och hans tjej höll med. Sånt tycker jag är kul och sånt tar jag absolut positivt.

Ofta drömmer jag om förmågan att hålla mig i kulisserna, inte ses eller höras, men det kanske inte ligger för mig, jag är väl helt enkelt inte sådan mer än då och då. Fast jag gillar verkligen att iaktta folk och bygga liv om dem i mitt huvud under tiden

Ja men nån jävla måtta får det väl för faen vara på den!!

Jag är ju asgrym på just framförhållning!!!!  Näå kanske inte, men ett år i förväg känns som något överdrivet till och med för mig.

Jag menar väl det!

Nå jag har ju ingen älskling alls så, men jag har e toyboy. Fan tror fan han skulle tagit illa vid sig om han läste det där hahahha. Tur att ingen risk finns för det. Fast å andra sidan så hade han nog garvat åt det också störd humor har han ju i vart fall.

Vill också ha en älskling, hade känt mig rätt nöjd med bara en sådan för egen del.

Borde jag äta kanske??? Känner mig inte hungrig alls dock.

Gränsen mellan idiot och geni är hårfin..... säg det juh.....

hahahha måste se för jäkla roligt ut