Gravida 30+ som kämpat & längtat länge efter plus

Det var visst bara hälsoprat idag, men BM kände på magen eftersom jag var orolig för om det:

a) finns något därinne

b) finns flera där inne (gått upp 3 kg redan, varav 2 sista veckan).

Fick en massa papper om KUB med hem, men förstod inte om jag skulle beställa tid själv på sjukhuset, eller om de kontaktar mig. Just nu ligger papperna i bakluckan, så jag får vänta tills jag kommer hem med att kolla dem.

Känner förtroende för min BM och de förefaller ha lite bättre koll på den här MVCn, än på den jag gick på där vi bodde förr. Förra var privat och denna är statlig, så vissa saker skiljer. Ingen av dem gör RUL själva, men på den privata gjordes ett daterings-UL innan KUB. På den statliga litade de dock på att jag visste när jag hade haft ÄL och jag fick BF satt till en dag tidigare än vad jag själv räknat fram, så jag får lite marginal för KUB. För lite för att det ska spela roll, förmodligen, men nog för att jag ska känna mig trygg

Grattis! Så spännande att få kika på filuren! Hoppas och tror att det går bra. För en kvinna mellan 35-40 är risken ändå bara 0,75-2,5%. Jag har fått bihåleinflammation och är hemma från jobbet idag. Dödstråkigt, men ändå skönt att kunna ta det lugnt med gott samvete. Igår tog vi en ny magbild och jag har fått revidera min syn på storleken. Visst är den större än vad den var vid samma tid med E, men inte mer än v. 14-15 då, dvs 5-6v större och inte 13v större än sist som jag trodde Likväl känner jag mig mer offentlig än vad jag hade önskat såhär långt innan KUB. Hoppas jag kan få en tidig tid. Kl 11 ska jag ringa BM och fråga om det är sjukhuset som ringer och berättar när jag får komma, eller jag som ringer och frågar.

Jag har börjat tantklippa mina strumpbyxor. Ett klipp på var sida i linningen, så får man några centimeter extra utrymme. En kompis som jobbade på äldreboende berättade att tanterna gjorde så för att slippa gå upp i storlek när de tjockare på sig, så jag tänkte att det måste funka för mig med Ännu så länge har jag bara gjort det på den riktigt grova, kabelstickade varianten. De finns nämligen inte att få tag på i gravidvariant och jag vill ju gärna ha klänning nu när jag är svullen, fast utan riktig mage.

Spännande vecka! Tummar och tår hålls för er båda! Jag kunde inte låta bli att köpa ett set i strl 56 idag. PoP, så väl hemma när jag lade upp det insåg jag hur enormt det är. Iaf om man ser till hur stor E var. 51 lång och 3,5 kg. En liten tunnis med långa ben. Men jag hade ju spanat på den här bodyn och byxorna som hör till och det var ju rea... www.polarnopyret.se/omlottbody-60224897-302-1

Grattis Lilla Kakan! Hoppas allt går väl framöver också Har tösen fått något namn?

Grattis Anecka! 1/415 är ju ändå bara 0,24%. Jag vet en klok och fin liten tjej som fick risken 1/200. Hennes föräldrar gjorde mkp, men det avslöjade inget mer än könet. Jag tror inte ni har något att oroa er för, så jag säger; hurra, hurra för en fin filur! Mia: jösses sicka småttingar! Det värker lite i hjärtat av blotta tanken på att få en så liten bäbis, men jag antar att du som varit med förr tar det med större ro. Behövs något för lungutvecklingen när de kommer så tidigt? (Kortison?) Vågar man gå ut och/eller ha besök? Får man stanna (länge) på perinatal?

Då är det nog också så Jeeezus förresten! Man vet att man är gravid när man får gå och kissa strax efter att man kom tillbaka till soffan efter det förra besöket, när man inleder och avslutar varje aktivitet med att kissa, samt vaknar och kissar två gånger varje natt. Man vet också att man är gravid när man är så trött att man går in i en stolpe, går omkring i huset med plasten från tandborstförpackningen i handen och undrar vad man gör med den, samtidigt som kartongdelen ligger på sängbordet och tandborsten är på köksbordet. Vi ska inte heller glömma att man kan gå från att enbart kunna sova i beckmörker och med öronproppar, till att somna sittande i dagsljus samtidigt som mannen dammsuger och ens barn ylar med efter bästa (really?) förmåga till något barnprograms sånger och ramsor, bankandes i otakt på katten. Ok, jag överdriver lite. Men bara lite. E slog inte katten.

Vi har asbergers, autism, dyslexi och diabetes i släkten och det är tufft nog att ha, eller vara förälder/syskon till någon som har. Flera har mer än ett funktionshinder. Jag kom undan, till skillnad från mina syskon, men var halvförsummad som barn. Ingendera av ovanstående fyra visar sig på KUB; man får helt enkelt vänta och se. Jag vill inte binda ris till egen rygg, så om det visar sig att fostret har Downs, liknande, eller värre kommer vi att avbryta graviditeten. Det må låta hårt och elitistiskt, men jag har levt mitt i det och det sliter sönder en, även om man inte själv är drabbad. Att bli förälder var något av det tuffaste jag varit med om. Oron för vad som eventuellt visar sig är nog. Men som sagt: jag tror inte vårt kub visar någon kromosomförändring och är mest rädd för om knyttet lever.

Jag är född 77 och den enda av oss syskon som blev kollad med UL. (Är yngst). Vad jag har hört var det först på 80-talet som det började göras rutinmässigt. Var och en har sina grunder för att göra kub, och förutsättningar för att klara av olika hinder. Jag är glad att man kan välja att göra fosterdiagnostik och abort. Det är viktigt att det finns och viktigt att de blivande föräldrarna har en valmöjlighet. Men valmöjligheten är därmed inte sagt enkel. Med det sagt: vi har fått en tid till kub. Fyra veckor kvar. En evighet! Och min man tycker det är onödigt att göra ett tidigt UL. Jag vill inte göra det ensam, ifall det skulle vara dåligt besked. Samtidigt känns det inte riktigt ok att tvinga på honom att följa med. Men det är ju lite som du säger med RUL, Anecka: är något fel vill man veta tidigt för att hinna smälta och agera efter behov på det.

Det låter som ett bra och genomtänkt beslut. Min morgon inleddes med att kroppen försökte vända ut och in på magen. Lyckades vända det, tack och lov. Det ser ut som om det här pyret håller samma tidsschema som sitt syskon på den punkten. Hoppas det inte blir värre den här gången. Jag tror jag kräktes 10ggr under fem veckor och inbillar mig att det är rätt överkomligt jämfört med vad de flesta andra råkar ut för. Det gör det inte roligare, men är iaf någon sorts tröst. Har ni andra kräkts mycket, eller mer/mindre än era tidigare graviditeter?