Hej, jag kommer såklart hit också!
33-årig tjej/kvinna, mannen 10 år äldre med två barn/tonåringar sen tidigare. Gemensamma sonen D född i augusti 2010. Nu äntligen gravida igen efter 18 mån kämpande inkluderande ett stycke testikelcancer, en dos cellgifter och ett misslyckat IVF-försök i november 2013.
Myran i magen är beräknad till 28 september.
Nu har vi varit på ultraljud och fått se vår lilla cellklump med tydlig och fin hjärtaktivitet. :) Det stämde på pricken med mina beräkningar också, 8+1 idag. Så BF 28 september står fast. Känner mig lättad och lycklig!
Mår lite diffust illa, men smaken och luktsinnet är som vanligt (ännu). Magen är svullen och det är inte helt skönt att sitta ner med knäppta byxor. Får kolla vad jag sparade från förra gången. Tacksam över att jag kommer att vara gravid vid samma tid på året den här gången, med tanke på hur stor skillnad det var på rumpmåttet mellan början och slutet sist. Då gick jag upp 17 kg... Inskrivningen är bokad till v 8
Vad är anledningen till att ni väntar så länge till ultraljud, är det för att vara så säker som möjligt på att allt ser bra ut? Jag vet ju att det inte är nån garanti bara för att det såg bra ut idag men chansen har ju ökat iaf att det ska bli ett barn i slutändan.
Jag är också sån som har svårt att inte ta ut glädjen i förskott. Jag gillar att tänka positivt. Men visst, hade jag erfarenhet av flera missfall skulle nog läget vara annorlunda.
Jag tycker att tiden går sjukt långsamt just nu. Önskar att jag orkade vara mer produktiv på jobbet men dagarna går åt till att försöka överleva utan att somna eller kräkas...
Mitt illamående har kommit exakt samma dag båda graviditeterna, 6+0. Innan dess har jag nästan mått som vanligt och kunnat dricka kaffe och så, men sen har det verkligen svängt över en natt. Jag har haft nån enstaka dag där jag knappt mått illa alls den här gången och hunnit börja oroa mig, men sen har det kommit tillbaka än värre. Jag håller tummarna hårt Mia!
Vecka 10 imorgon och vi har faktiskt börjat berätta för folk. Min mamma blev mycket gladare den här gången, hon vet ju hur vi kämpat. Känns skönt att alla vet varför jag inte verkar vara på topp precis. 
Magen är mycket mer svullen än förra gången också så jag kommer inte kunna dölja det så länge till. Vill absolut inte ha byxor på mig!
Jag mår lite mindre illa idag och börjar genast noja. Dessutom har vi ju börjat berätta och då kan man ju undra om vi "jinxat" det. Men äh, det kan ju vara en bra dag och jag försöker finna lugn i att vi ju faktiskt såg ett tickande hjärta förra veckan, och början till navelsträng och moderkaka. Har det gått så långt är ju chansen väldigt stor att det kommer gå bra. Och det måste ju inte följa mönstret från förra graviditeten till punkt och pricka.
Mia: jag kommer hålla tummarna så hårt för dig på onsdag! Vilken tid ska ni dit? Det bara måste vara er tur nu!
Tack Mia, jag försöker njuta av de bättre dagarna! Jag hoppas så att det ska se bra ut för dig på onsdag!