Anonym (Pappsen) skrev 2014-03-26 07:11:55 följande:
Ja det är ungefär såna här svar man får.
Att ta ansvar tillsammans innebär att man har möjligheten att göra det. Jag har inte haft den möjligheten då jag är utestängd från mitt barns liv både avseende umgänge och vårdnad. Du menar alltså att jag ska gilla läget och vara glad över att jag får träffa mitt barn nån timme i veckan då det passar mamman och inte försöka få ta ett större ansvar?
Istället vill jag vara en så närvarande del av vårt barns liv som jag bara kan både avseende umgänge och vårdnad. Men att gå till domstol i den frågan har gjort allt mycket värre, inte förvånande, och nu har jag större problem med umgänget än jag hade innan. Därmed inte sagt att umgänget på något sätt var bra innan.
Man talar vitt och brett om barnets lika rätt till båda föräldrarna och att gemensam vårdnad är den bästa vårdnadsformen. Vilket givetvis ledde mig att tro att någon skulle fatta beslut över våra huvuden eftersom jag inte har getts möjlighet att delta i några beslut innan.
Men så blev det inte istället blev det ett än värre helvete då mamman tar det som en krigsförklaring och anser att jag ska vara nöjd med de smulor hon erbjuder och inte ifrågasätta hennes beslut.
Det enda jag försöker belysa är att en vårdnadstvist inte på något sätt är enkel och kan göra situationen än värre, man ska alltså tänka efter mer än en gång innan man ger sig in i något sådant.
Det är lätt att svänga sig med uttryck som att fatta obekväma beslut tillsammans men i verkligheten är det upp till vårdnadshavaren att bestämma allt helt själv, om denne inte vill dela med sig eller involvera den andra parten så är det så.
De flesta verkar tro att föräldrar vill dela med sig och kan inte försåt vilka situationer man kan hamna i när den ena föräldraparten tycker att den andra föräldern helst ska försvinna. Alla föräldrar vill inte den andra föräldern gott bara för att de flesta vill det.
Just det du säger att pappan ska vara nöjd med dom smulor som hon erbjuder gör mig redigt förbannad! Och jag känner så väl igen den jargongen.
Men till vilken nytta?
Det är ju barnet som tar mest skada, och är det nåt dessa mammor tydligen är beredda att göra så är det just att skada sina barn, bara för att känna makt och kontroll!
Och det är ju detta som ni går igenom nu, min kille fasar. Han är livrädd och har varit sen många år tillbaka.. Han har försökt göra MAMMAN till lags för att kunna få vara med sitt eget barn.. Men hon går likt förbannat ut och sprider runt att "mitt barns pappa skiter i barnet" och en hel del andra löjliga historier.
Är det konstigt att många pappor helt enkelt backar och tar det han får? Även om han vet att det inte är rätt?.. Han är en dålig pappa om han backar för att inte göra henne upprörd, för då "skiter" han helt plötsligt i barnet och han är en dåliga pappa när han försöker och inte ger sig föns han får vara med sitt barn, bryr han sig för mycket då?!.. Det klingar inte så där jätte bra i mina öron..
Eftersom detta är ett generellt stort problem, varför inser man inte att mamman lika gärna kan vara mytoman och granska henne med samma ögon som man tydligen gör mot pappor?
Det ÄR inte konstigt att vissa pappor helt enkelt ger upp och inte finns där för sina barn.. Man orkar inte, Det räcker med den sorgen dom får leva med varje dag, aldrig kunna få ta del av sitt eget barns liv... Den pajen skulle jag vilja kasta i ansiktet på många mammor! Skulle dom kunna tänka sig ett liv utan sina barn?
