Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(

Okej, några förtydliganden:

1. Boendet ÄR hans enskilda egendom, vilket även finns nedtecknat i ett äktenskapsförord. Jag har INGA som helst möjligheter att ta del av boendet, eller en ev. försäljning därav. = Jag står på "bar backe".

2. Jag förväntar mig inte att "någon annan" ska ge mig en bostad, åtminstone inte på det sätt som vissa tycks tolka mig. Jag menar att eftersom vi nu har ovanstående grundförutsättningar när vi ev. skiljer oss, dvs. att jag faktiskt inte HAR något boende, medan han har det, så bör det väl finnas någonstans dit jag kan vända mig för att få ekonomiskt stöd så att jag kan söka en egen lägenhet, där jag och barnen kan bo? Men vad händer fram tills dess att jag ev. får en ny lägenhet? Kan min man kasta ut mig (då han ju äger lägenheten)? Har han inte några SKYLDIGHETER gentemot sin fru och partner sedan 10 år tillbaka, då jag satsat ALLT på OSS, på vår familj, på HANS karriär (som jag ju trodde skulle gagna oss ALLA, inte enbart honom!)?

Förstå mig rätt: jag är ingen korkad bimbo som suttit på häcken alla dessa år och haft semester.. Jag har jobbat ihjäl mig "i det tysta", som hemmafru, som mamma, som min makes ständiga rådgivare/stöttepelare i vått och torrt! Jag har burit våra barn genom tre graviditeter, genomgått tre hemska förlossningar och offrat hela mitt utseende, min kropp, min hälsa, mitt sociala kontaktnät, min karriär m.m., för att satsa på det VI tillsammans kommit fram till att jag behöver satsa på, för att VI ska nå våra gemensamma mål. Men nu, om vi skiljer oss, är allt förgäves: Han får alla fördelarna av mina uppoffringar, och jag står ensam kvar med alla nackdelar. DÄRFÖR tycker jag att han borde hållas ansvarig för sin del av detta misslyckande (=skilsmässan), om inte annat så åtminstone moraliskt, och se till att vi får någorlunda likvärdiga förutsättningar att "starta om" på nytt. Eller ska jag stå helt tomhänt med alla problem, som tack för 10 års trogen service?!

Och var skriver TS att hon förväntar sig allt detta av "nån annan"?

Oj, så snabba vissa är att döma andra... Inte så medmänskligt precis, inte trevligt heller.. Nåja, jag överlever.

Visst - om man är otroligt krass så kan man givetvis hävda att jag själv valt att vara hemma med barnen osv, men riktigt så enkelt är det dock inte. Det finns en uppsjö faktorer som ni inte känner till och som jag kommer att fortsätta hålla för mig själv, då de inte är relevanta i sammanhanget. Men kort sagt så finns det ett antal anledningar till varför jag varit hemma så pass länge som jag varit, och varför jag nu befinner mig i denna situation. Jag anser verkligen inte att "det är mitt eget fel", då jag hela tiden agerat med min familjs bästa för ögonen, så som jag anser att en mamma och hustru bör göra. Vad skulle jag annars göra? Visst kunde jag uteslutande (eller till merparten) sett till vad som vore bäst för MIG, men i så fall hade det ofta gått rakt emot vad jag vetat varit bäst för mina barn t.ex. När jag valde att skaffa barn, valde jag också att sätta dem FÖRST, och det är precis vad jag gjort. Och gör. Det ångrar jag inte. Det enda jag ångrar, är att jag inte upprättade någon form av avtal som skyddar mig i min nuvarande situation (som jag dock inte trodde jag skulle hamna i..).

Å andra sidan har jag ingen aning om vad det skulle vara för avtal...? Vi har skrivit ett äktenskapsförord, men det syftar mest till att skydda min mans privata egendom (från mig..). Jag har aldrig haft något att skydda, då jag inte ägt något av ekonomiskt värde. Det som känns surt är dock att jag varit den som inrett och renoverat vårt hem (med mina egna händer, min tid och min ansträngning), samt givetvis också varit med och betalat kostnaderna för dessa renoveringar som i sin tur höjt värdet på boendet...(som min man alltså äger). Naivt kanske, men jag har ju sett det som att vi ökat trivseln för oss alla i familjen: vi lever ju alla i bostaden och ska ju trivas. Jag har inte betraktat bostaden som "hans", utan VÅR. Vad skulle jag göra - vägra renovera och öka trivseln, eftersom vi KANSKE skulle skilja oss någon dag, många år framåt i tiden, och då skulle alla förbättringar bara gagna min man, och inte mig?

TS jag tycker inte att du ska behöva förklara ditt beslut över att vara hemmafru eller känna skam över att du beslutade att ägna ditt liv åt din familj. Fy på alla som dömer dig och säger att du ska skylla dig själv. Alla dessa människor borde skämmas. 

Exakt. Att tro att jag varit LEDIG i 10 år är fullständigt absurt! Jag jobbar hårdare, dygnet runt, än någon annan jag känner eller känt. Jag är ALDRIG ledig! Inte ens på kvällar/nätter, då jag ensam sköter vårt yngsta barn som har en del problematik gällande sömn och mat och därför vaknar ofta. Sedan hon föddes för 2 år sedan  har jag ensam tagit varje natt med henne (= ammat flera gånger/natt + varit vaken 1-3 timmar i streck), för att sedan gå upp på morgonen och sköta hem, barn, matlagning, städning, inhandling, sjukhusbesök, osv. ofta med ca 4 timmars sömn i bagaget. Har inte varit utomlands eller på någon annan semester på 8 år (men det har min man varit, flera gånger!). Har sovit totalt ca 4 hela nätter på 8 år, utan barn närvarande - och dessa nätter är utspridda! Senaste gången jag var ute och roade mig (bio + restaurang med maken), var för mer än 2 år sedan, innan 3:e barnet kom.

ALLT jag gör, dygnet runt, är för min familj. VARFÖR det är så här, finns det varken tid eller utrymme att precisera, (inte intresse heller), så ni får helt enkelt tro mig när jag säger att jag känt mig tvungen att agera som jag gjort, för att familjen skulle fungera och för att alla skulle må bra. Dvs. alla utom jag.. Mitt eget val, tja..det var det ju förvisso, men det var knappast ett helt FRITT val! Jag gjorde vad jag ansåg att jag behövde göra, för min familjs skull, och offrade mig själv. Trodde dock inte att jag skulle hamna i denna sits. Vi har som sagt varit ett par ganska länge, i över 10 år, och är över 35 år gamla båda två. Det var knappast en "tonårsförälskelse" där vi skaffade barn hals över huvud och inte tänkte oss för. Vi har bara valt att planera vårt liv så här, under en period då barnen är små, för att sedan agera annorlunda senare. Men nu kommer detta "senare" kanske aldrig att gagna mig...ser det ut som. Och då blir det ju väldigt orättvist.

Det är mycket jobb och det är mycket jobb vare sig man är sjuk eller inte. Att folk ska klanka ner på ts och säga att hon har varit ledig i 10 år när hon har gjort allt detta är, det är inte att vara ledig. Utan hon har gjort detta till sitt yrke. Och det är lika viktigt som vilket annat yrke.

Sen är din åsikt självklart din åsikt. Men när man är sjukskriven så finns det ingen som står vakt över ens huvud och ser till att man verkligen inte gör något alls. Låt mig fråga dig... någon som har cancer kan faktiskt också jobba. Är denna person inte berättigad att vara sjukskriven tycker du? Eller måste man sakna armar och ben för att du ska tycka att man ska vara sjukskriven? Eller den som är sjukskriven ska inte göra något alls? 

Det är mycket jobb och det är mycket jobb vare sig man är sjuk eller inte. Att folk ska klanka ner på ts och säga att hon har varit ledig i 10 år när hon har gjort allt detta är, det är inte att vara ledig. Utan hon har gjort detta till sitt yrke. Och det är lika viktigt som vilket annat yrke.

Sen är din åsikt självklart din åsikt. Men när man är sjukskriven så finns det ingen som står vakt över ens huvud och ser till att man verkligen inte gör något alls. Låt mig fråga dig... någon som har cancer kan faktiskt också jobba. Är denna person inte berättigad att vara sjukskriven tycker du? Eller måste man sakna armar och ben för att du ska tycka att man ska vara sjukskriven? Eller den som är sjukskriven ska inte göra något alls? 

Nej det tycker jag inte. Det finns en anledning till att TS är sjukskriven. Att hon inte har ett jobb för tillfället. Att folk har noll förståelse för en annan persons olycka när de vet så lite om situationen är ju helt sjukt. 

Japp. Men nu kunde jag inte arbeta. Men du kan fan tro att jag tänker ta hand om mina barn ändå. Eller vill du komma och sköta mitt hem och barnen under tiden?

Men herregud tar ni allt så jävla ordagrant? Hon menar ju självklart att hon har slitit extremt hårt och inte bara suttit och haft semester. Att hon har slitit minst lika hårt som någon som går till sitt jobb varje dag. 

Att folk ska klanka ner på henne nu när hon vill ha råd det är sjukt. Ja ok finns mycket hon kunde ha gjort men tyvärr lite försent nu och hon vet det. Ge råd istället för att trycka ner någon ännu mer. 

Ni är många som skriver sådant här okänsligt och hårt i tråden, och jag undrar bara vad ni är för slags människor bakom de anonyma signaturerna? Plågade ni djur också som barn..?