Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(
Hej, jag undrar om någon kunnig kan hjälpa mig reda ut min situation och ge mig lite lugn i själen så att jag vågar följa mitt hjärtas röst och begära skilsmässa.. 
Min man och jag har varit ett par i över 10 år och gifta de senaste 3 av dessa. Vi har 3 barn tillsammans, men för att minimera risken att bli igenkända av någon, väljer jag att inte precisera deras åldrar. Av olika juridiska anledningar har jag inte någon rätt att göra anspråk på vårt boende, som helt och hållet tillhör min man. Om vi skiljer oss kommer jag att befinna mig i följande situation:
1. Utan hem
2. Utan arbete
3. Utan inkomst (är sjukskriven för tillfället = sjukpenning, men för övrigt ingen inkomst)
4. Väldigt ledsen, trött, nertryckt (många års mental misshandel), men ändå liiiite hoppfull om att framtiden kanske kan se lite ljusare ut för oss alla, än de senaste åren gjort.
Min mans situation däremot, kommer att se ut så här:
1. Eget boende, som han äger merparten av (litet banklån finns).
2. Arbete = inkomst
3. Lite ledsen och trött, men då han har en förmåga att dels begrava sig i sitt arbete, och dels att förneka alla former av känslor, så lär han må "till synes" bättre än jag efter en ev. skilsmässa.
Nu undrar jag: Vad har vi för juridiska rättigheter och skyldigheter när det gäller följande:
1. Att se till så att även JAG har ett acceptabelt boende, där jag kan starta om, trivas och även ha möjlighet att umgås med och vårda våra barn.
2. Umgänge/vårdnad av barnen: Egentligen skulle jag nog vilja ha ensam vårdnad av våra barn, då jag vet att barnen hade haft det bättre och lugnare hos mig, men jag vet också att min man är av samma åsikt..så ingen av oss kommer att ge upp vår del av vårdnaden utan en rejäl fight. Vi har därför alltid sagt och lovat varandra att vid en ev. skilsmässa så är det självklart att vi ska ha delad vårdnad, 50/50, och detta är ett löfte JAG tänker hedra och hoppas att han gör detsamma. Men jag är lite orolig ändå... Finns det någon risk att han kan lyckas få HELA vårdnaden, om han sviker sitt löfte till mig och går till rätten och kräver hela vårdnaden själv..? Vad krävs för att han skulle lyckas med det, att ta ifrån mig "min halva"?
3. Ekonomi/försörjning: Jag har inget arbete, eftersom jag har varit hemmafru/mammaledig under många år och dedikerat min kropp och själ åt våra barns och vårt hems omvårdnad. Men det får jag givetvis inget tack för NU...om vi skiljer oss. Då står jag tomhänt, medan jag curlat för min man i över 10 år... Korkat, jag vet. Men frågan är ju: vad händer med mig, rent ekonomiskt? Vad har jag för rättigheter, i egenskap av individ, kvinna, mamma och hustru, att få hjälp med min försörjning vid en skilsmässa, om jag står på "bar backe" utan en enda krona på banken, och utan några materiella tillgångar överhuvudtaget?
Egentligen vill jag verkligen inte att vi ska skilja oss, och jag har kämpat som en idiot för att lösa våra problem under många år nu, men det blir bara värre, inte bättre. Han skyller ifrån sig allting, vägrar lyssna, försöka förstå, verkar inte bry sig alls längre, så det verkar helt kört. Men jag är väldigt rädd för att ta steget...känns som att kasta sig ut för en klippa, utan livlina, och utan att ens se botten på avgrunden... Jag har INGENTING om vi skiljer oss. Jo, mig själv och mina barn. Men HAN har alla möjligheter i världen att gå vidare utan någon större ansträngning, och det känns...fruktansvärt orättvist. Jag har gett ALLT för vår familj, så mycket att jag nu inte har någonting alls kvar. Hjälp.
Det är i huvudsak två frågeställningar här 1) Bodelning och din försörjning samt 2) Barnens vårdnad, boende och umgänge
Om ni skiljer er ska en bodelning göras. Lite förenklat ska ni gå därifrån med lika mycket, enskild egendom undantaget, dvs huset. Så alla sparade pengar, aktier, bil, sommarhus odyl ska delas så ni får lika mycket var.
Därefter har inga skyldigheter, förörjning, boende mm mot varandra. Du får alltså fixa bostad och försörjning själv.
Vårdnaden just nu är troligtvis gemensam och vill ni att det ska vara så förblir det så. Kommer ni inte överrens så är det domstol som gäller. Det ska rätt mycket till för att någon av er ska förlora vårdnaden.
Vidare ska det rätt mycket till för att nån av er ska få noll umgänge. Alltså kommer både du och han även i fortsättningen kunna träffa barnen. Kan ni inte komma överrens om fördelning blir det domstol. Här är det väldigt svårt att förutsäga hur det skulle bli. Det hänger på vad ni vill, möjlighet till boende, behålla skola och kompisar, ge en bra miljö mm.
Får någon av er mer umgänge blir den andra skyldig att betala underhåll för barnen.
Du sitter i en skitsits men den är inte omöjlig. Du bör nog försöka anlita en advokat som hjälper dig med frågor kring bodelning och barnen. Sen bör du lägga lite energi på att fixa en bostad och fundera på din försörjning.
Lycka till!
Varför fortsätter vi älta detta...? Jag orkar inte förklara mig mer, anser verkligen inte att jag behöver göra det heller, men har gjort det lite grann ändå för att bidra till samtalet och i hopp om att få lite mer förståelse från "allvetarna" här inne. Men...egentligen: who cares? Jag behöver inte någons gillande, det har jag aldrig gjort. Har alltid gått min egen väg och tänker fortsätta med det. På det stora hela är jag ganska nöjd med mina val, speciellt när det gäller beslutet att vara hemma länge med mina barn. De har gagnats mycket av detta, och därmed är jag nöjd och belåten med min insats.