Inlägg från: Anonym (Offerkofta) |Visa alla inlägg
  • Anonym (offerkofta)

    Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(

    Anonym (Orolig) skrev 2014-02-17 13:25:43 följande:
    Exakt. Att tro att jag varit LEDIG i 10 år är fullständigt absurt! Jag jobbar hårdare, dygnet runt, än någon annan jag känner eller känt. Jag är ALDRIG ledig! Inte ens på kvällar/nätter, då jag ensam sköter vårt yngsta barn som har en del problematik gällande sömn och mat och därför vaknar ofta. Sedan hon föddes för 2 år sedan  har jag ensam tagit varje natt med henne (= ammat flera gånger/natt + varit vaken 1-3 timmar i streck), för att sedan gå upp på morgonen och sköta hem, barn, matlagning, städning, inhandling, sjukhusbesök, osv. ofta med ca 4 timmars sömn i bagaget. Har inte varit utomlands eller på någon annan semester på 8 år (men det har min man varit, flera gånger!). Har sovit totalt ca 4 hela nätter på 8 år, utan barn närvarande - och dessa nätter är utspridda! Senaste gången jag var ute och roade mig (bio + restaurang med maken), var för mer än 2 år sedan, innan 3:e barnet kom.

    ALLT jag gör, dygnet runt, är för min familj. VARFÖR det är så här, finns det varken tid eller utrymme att precisera, (inte intresse heller), så ni får helt enkelt tro mig när jag säger att jag känt mig tvungen att agera som jag gjort, för att familjen skulle fungera och för att alla skulle må bra. Dvs. alla utom jag.. Mitt eget val, tja..det var det ju förvisso, men det var knappast ett helt FRITT val! Jag gjorde vad jag ansåg att jag behövde göra, för min familjs skull, och offrade mig själv. Trodde dock inte att jag skulle hamna i denna sits. Vi har som sagt varit ett par ganska länge, i över 10 år, och är över 35 år gamla båda två. Det var knappast en "tonårsförälskelse" där vi skaffade barn hals över huvud och inte tänkte oss för. Vi har bara valt att planera vårt liv så här, under en period då barnen är små, för att sedan agera annorlunda senare. Men nu kommer detta "senare" kanske aldrig att gagna mig...ser det ut som. Och då blir det ju väldigt orättvist.
    Offerkoftan passar dig dåligt dock.
    Du måste ha extremt krävande barn för att med tre barn och ett hem att sköta jobba hårdare än någon annan du känner...

    Jag har också skött tre barn, gått upp varje morgon etc OCH jobbat heltid. Och haft ett varmt, ombonat, renoverat hem som jag renoverat med mina egna små händer. 
  • Anonym (offerkofta)
    Kryddmix skrev 2014-02-17 13:42:03 följande:
    Men vad du var duktig då! Herregud låt oss ge dig applåder för du är ju sååååå duktig så! 

    Alltså lägg av. Offerkofta? Jaja synd att alla inte kan vara så jävla otroligt grymma som dig då. Stående ovationer för dig.
    Klarar du inte av att ta hand om dina barn OCH arbeta samtidigt heller? 

    TS anser att hon har arbetat mer än någon annan hon känner med tre barn och ett hem att ta hand om. Jösses - det är väl inte så svårt? Det får de flesta ensamstående göra. De har inget val. Det är ingen som går in och applåderar en för att man är normalfungerande och ta hand om de barn man sätter till världen OCH är kapabel att försörja sig själv...
  • Anonym (offerkofta)
    Anonym (1) skrev 2014-02-17 13:59:39 följande:
    Om det nu har varit en dygnet runt börda för dig sen barnen kom för 8 år sen så förstår jag inte att du valde att skaffa fler. Själv har jag fått arbeta heltid OCH tagit hand om mina 3 barn ensam. Det har gått det med.
    Vi är tydligen otroligt grymma vi som klarar av barn, hem OCH arbete :)
    Trodde det var ganska normalt...
  • Anonym (offerkofta)
    Kryddmix skrev 2014-02-17 14:17:23 följande:
    Nej det är normalt men det är också normalt att välja att vara hemmafru. Du behöver inte vara så jävla nedvärderande mot de som gör detta aktiva val. 
    Det är fullt normalt att välja att vara hemmafru. Jag har inte sagt något om det. MEN, man kan då inte förvänta sig att någon annan ska försörja en när det inte längre finns möjlighet att vara hemmafru.

    Då får man glatt bita i det sura äpplet och inse att nu har jag inget val - nu måste jag klara av barn, hem OCH min egen försörjning. Precis som många av oss andra gör.

    Jag är inte nedvärderande mot hemmafruar alls. Min mamma var hemma med oss alla. Och jag skulle aldrig komma på tanken att uttala mig nedvärderande om det val hon, eller andra, gör. Däremot så när min pappa lämnade henne - så hade hon dels en utbildning i ryggen, hon hade ett eget sparande och hon klarade av att fortsätta livet utan försörjning från pappa. Förutom sedvanligt underhåll. Och hon har aldrig någonsin tyckt synd om sig själv för de val hon gjorde.
  • Anonym (offerkofta)
    Anonym (Jane Doe) skrev 2014-02-17 14:32:52 följande:
    Ge henne några finfina råd nu då, Kryddmix. Drömmer

    Jag har nu läst igenom Kryddmix svar till TS, och hon verkat inte ha några bra råd.


    Inte ett enda vad jag kan se.


    Men TS - det är många andra som har gett dig bra råd.
    Och jag tror att mitt råd till dig är att sluta älta/gräma dig över allt arbete du har lagt ner på din familj. Det har varit ditt val och jag tvivlar inte en sekund på att det har varit det bästa för dina barn. MEN, det kommer inte dig några pluspoäng i ditt nya liv. Ingen kommer tyvärr klappa dig på axeln och säga att du har varit så duktig hemmafru, så här får du en lägenhet och ett jobb du kan klara dig på och samtidigt lägga en massa tid på hem och barn.

    Nån har föreslagit att vänta med separationen ett tag och börja förbereda ditt nya liv redan nu, så den dag du går så har du en egen fallskärm. Det tror jag är det bästa rådet du har fått. 

  • Anonym (offerkofta)
    Kryddmix skrev 2014-02-17 14:42:44 följande:
    Hade jag vetat mer om lagar och regler som gäller och vad hon kan göra, var och vem hon kan vända sig för hjälp så hade jag gett henne råd men jag vet faktiskt inte. Har man inte råd att ge utan bara skitsnack så behöver man inte kommentera här. Många har gett henne råd så tummen upp för det. Men att säga vad hon borde ha gjort eller att hon ska inte leka offer och skit. Shut up till alla de personerna. Detta är en kvinna som behöver hjälp, hon går igenom något jobbigt. Varför ska folk göra det värre för henne?
    Hon kan vända sig till en advokat som går igenom de avtal hon och hennes man har upprättat. Ett jätteenkelt svar :)
    Hon kan redan nu börja förbereda sitt liv som självförsörjande. Också ett jättenkelt svar :)

    Men, allt TS gör är att poängtera hur mycket hon minsann har fått offra, och att det är orättvist om hon inte nu får hjälp av, ja jag vet inte vem hon vill ha hälp av... Exet? Samhället?

    Hon får hoppas att mannen hon vill lämna är lika generös och sjysst som Anonym (samma sits) är.
  • Anonym (offerkofta)
    Kryddmix skrev 2014-02-17 14:55:40 följande:
    Exakt. Enkelt svar som du kunde ha gett istället för att börja ditt inlägg och mening med "offerkofta passar inte dig" och sen jämföra hennes situation med din. Var du tvungen att skriva något sådant? Fick det henne att må bättre tror du?
    Nej, men kanske har jag fått henne att sluta älta allt hon offrat och insett att det inte ger ryggdunkar och förmåner i livet att man tar hand om tre barn och hem :) Det är vi många som gör OCH försörjer oss själva.
    Wake up and smell the coffee, så brukar livet bli lättare att hantera.
  • Anonym (offerkofta)
    Kryddmix skrev 2014-02-17 15:03:03 följande:
    Att vara hemmafru har faktiskt sina fördelar också. Som att se sina barn växa upp. Där har du ett. Och hon är faktiskt SJUKSKRIVEN. Så finns kanske en anledning till varför hon inte har jobbat. Finns många som dig men det finns också MÅNGA som inte är som dig. 
    Jag har som du säkert läst i mina andra inlägg inte haft något emot hennes val att vara hemmafru, och som dotter till en mamma som var hemma med oss alla så är jag väl medveten om fördelarna.

    MEN - man har ett eget ansvar för de val man gör, och man KAN inte förvänta sig att någon annan ska fixa jobb och lägenhet åt en när äktenskapet kraschar. Bara för att man är hemmafru så behöver man ju inte sluta ta ansvar för sitt eget liv - eller hur?

    Sjuksrivningen har ju dock inte hindrat henne från att jobba hårdare än alla andra, så den kan ju inte vara en anledning....

    Det är skrämmande om det finns MÅNGA som väljer att vara hemmafruar i dagens Sverige UTAN en tanke på att man kanske någon gång i framtiden måste stå på egna ben, och har en backupplan. Då har vi inte kommit så långt i samhället som jag trodde. 
  • Anonym (offerkofta)
    Kryddmix skrev 2014-02-17 15:34:56 följande:
    Jag var sjukskriven i tre månader men inte fan satt jag ner hela dagarna och gjorde inget. trots att det var rekommenderat av läkare. Jag tog hand om ett hem och barnen. Visst jag var sjukskriven och skulle egentligen vara sängliggande men jag hade skuldkänslor över att mannen jobbade och skulle komma hem och ta hand om hemmet. Så nej, trots att jag var sjukskriven så jobbade jag. Men hemma. Jag städade, dammade, dammsög, lagade mat, tvättade kläder, hämtade barnen från skola och dagis. Hjälpte med läxor, duschade dem, lekte med dem, tog ut dem. Åkte och handlade matvaror. bara det var skitjobbigt med tre barn som springer runt, en som gråter.. Det är faktiskt en massa jobb. Och jag var sjukskriven. Pga ryggproblem. För jag ville inte låta min man jobba ute och komma hem sent och göra allt detta också. Och med tre småbarn och ryggproblem så blir det otroligt mycket jobbigare. Så jo, sjukskrivning kan vara en anledning. Se... alla är tyvärr itne som dig. Think outside YOUR box. Finns andra situationer också. Och att gå till jobbet när jag var frisk kändes som en semester jämfört med när jag var sjukskriven och var hemma. 
    Det är lika mycket jobb som vi trebarnsföräldrar som har arbete gör... Så jag förstår inte vad du vill ha sagt med detta inlägg?
  • Anonym (offerkofta)
    Anonym (1) skrev 2014-02-17 15:51:09 följande:
    Man skaffar väl inte barn på barn om man har en sviktande hälsa och dessutom får barn som också har div. hälsoproblem? Så kan man väl inte göra?

    Ibland är det enklare att skaffa fler barn än att försöka ta sig in på arbetsmarknaden. En sjukskrivning varar inte alltid för evigt. Vet inte hur många exempel jag såg på det när jag arbetade på AF. Där en "enkel" lösning på sin försörjning var att skaffa ett barn till...


    Så det kan man ju självklart göra. Med det sagt menar jag inte att TS resonerat så, men om vi nu ska titta lite generellt på hur det tyvärr fungerar i vårt samhälle.

  • Anonym (Offerkofta)
    Anonym (1) skrev 2014-02-17 20:20:04 följande:
    Nu vill jag förklara en sak. När man är för sjuk för att arbeta, så klarar man inte heller att ta hand om barn och hushåll 13 timmar per dygn. Golvet får bli smutsigt, tvätten får vänta osv. Att man fixar att se till att barnen kommer till och från skolan, får mat i magen osv är en sak. Men inte fixar man att hålla ett hem, med 3 barn, i toppskick om man verkligen är för sjuk för att arbeta. Det är min bestämda åsikt.
    Och jag föredrar att mina skattepengar går till tre veckors sjukskrivning för någon som följer läkarens råd, tar det lugnt och snabbt blir frisk igen och kan komma tillbaka till sitt arbete och därigenom hjälpa till att bygga vår välfärd, än att betala för en tre månader lång sjukskrivning för att någon "inte kan vara still" och plötsligt ska ta hela ansvaret för hem och barn.
  • Anonym (Offerkofta)
    Kryddmix skrev 2014-02-18 07:15:45 följande:
    Ja hade jag inte gjort det under dagen så hade jag fått göra det dagen efter eller på kvällen. Det är ju klart att man gör så mycket man kan när man är ensam? Försök inte vrida och vända på allt och plocka ut en liten detalj av allt. Sluta se allt bara svart eller vitt! Alltså ni är ju helt knäppa. 

    Aja om du mår bättre av att jag ska säga ja jag utnyttjade systemet och levde tre månader på era skattepengar och det var helt jävla underbart, som en semester så varsågod. Det var helt fantastiskt! Ska hoppas att ni också hamnar i den situationen någon dag :)
    Villa sopprötter till män ni valt att leva med som inte ens under era sjukskrivningar med EXTREMA smärtor kan gå in och bada era barn eller dammsuga lite när de kommer hem efter jobbet. Det är kärlek det. "Det är bra att du sliter ut dig under dagen älskling så vi bara kan myyyysa och vara tillsammans när jag kommer hem." Obegriplig inställning bara där.
  • Anonym (Offerkofta)
    Anonym (Ragna) skrev 2014-02-18 08:21:49 följande:
    Vilket språk, du förstör ju samtalsklimatet när du skriver sådär! Men det är väl så man säger, när argumenten tryter så får man ta till personangrepp... 
    Det blir ju lätt så...

    Jag har flera barn, jag arbetar heltid, min man arbetar heltid och pga av en svår ridolycka i ung ålder har jag flera gånger genom åren varit tvungen att vara sjukskriven. På grund av ryggproblem.

    Så jag har samma erfarenheter som du, bara en annorlunda inställning till det hela.
  • Anonym (Offerkofta)
    Anonym (Please) skrev 2014-02-18 10:17:11 följande:
    ...och, om man nu sinsemellan har bestämt att den ena parten, i detta fall kvinnan, ska stå tillbaka till förmån för mannens karriär - att hon ska vara hemmafru och ta hand om hem och barn - då skriver man inget äktenskapsförord som gör bostaden till mannens enskilda egendom. So what om han har betalat rubbet och äger den. Någonting ska väl frun få som ersättning för det hon ställer upp med?!!!
    Ja, det känns inte som ett gemensamt beslut fullt ut. Mannen förlorar inte ett smack på det här.
    Om jag dessutom läser rätt, så är det TS som vill skiljas och inte mannen. Då blir det nog än svårare att få maken att ställa upp på det sätt som tex Anonym(Samma sits) gjorde här lite längre upp. Att dels bli lämnad och dels tvingas betala för det...
    Hade vi levt i USA hade det varit en annan femma.
  • Anonym (Offerkofta)
    Anonym (Orolig) skrev 2014-02-18 10:29:30 följande:
    Folk...skärpning nu. Detta är verkligen ABSURT! Skäms ni inte? Jag skrev och bad om lite råd utifrån min situation, men det urartar ju till rena vansinnet med personangrepp, svordomar och ett evigt besserwissande till höger och vänster!? Lägg ner. Om inte, så säger det mycket om er...(inget positivt dock).

    Det hela är enkelt: människor gör olika val, baserat på tusen olika faktorer som andra inte vet ett skit om, speciellt inte HÄR INNE. Det är fullkomligt skrattretande korkat att tro att man som läsare här har hela bilden klar framför sig och kan göra en komplett bedömning gällande hur olika individer BORDE agerat i en given situation. Snacka om att ha storhetsvansinne... "Jag är GUD och jag vet ALLT, om ALLA! Var beredda nu - jag tänker yttra mig!"

    Löjligt. Riktigt löjligt.

    Utgå ifrån att alla gör sitt bästa istället. Ibland går det bra, ibland inte. Och när det går åt skogen vill vi väl ALLA att det ska finnas folk i omgivningen som vill HJÄLPA oss komma på fötter igen, utan att döma, utan att påpeka våra brister (som vi oftast ändå redan är fullt medvetna om!) osv. Kritik hjälper sällan i sådana situationer - förståelse, konstruktiv kritik, råd och tolerans är nyckeln. Världen vore en bättre plats för oss alla om fler kunde förstå detta.

    KRYDDMIX: Varken du eller jag har gjort fel, utifrån våra förutsättningar, och behöver inte förklara oss för en hop inskränkta "viktigpettrar" som tror sig ha alla svar i livet.. Verkligheten hinner nog ikapp dem också, förr eller senare. Strunta i detta nu och gör något positivt istället, man blir bara deppig av att hänga här på FL.
    Kram!

    Vill bara påpeka att den som svurit som en borstbindare  i tråden är din kompis Kryddmix ;) Och personangreppen är det nog även hon som har dragit till sin spets...

    Ingen har ifrågasatt ditt val att vara hemmafru, men däremot så känns det lite märkligt att samhället ska gå in och vara skyddsnät åt dig när du och din man tydligen inte har haft samma agenda i ert gemensamma planerande.
    Jag hoppas du hittar en lägenhet, jag hoppas du finner tid att studera, eller gå tillbaka till ditt gamla yrke. Men - du kan inte förvänta dig ryggdunkar från samhället och lite mer serverat på silverfat än andra arbetslösa och bostadslösa. Däremot verkar Kryddmix kunna tänka sig att ställa upp för att du ska kunna skapa ett nytt liv - ta rygg på henne tycker jag!


    Om din man är samarbetsvillig så går ni gemensamt till en advokat, tar med er alla papper, sparande, avtal etc och genomför en snygg, civiliserad skilsmässa och skapar bra boende (till att börja med får barnen nog bo kvar hos din man om du inte har fast boende) och sen öka ditt umgänge. Du ställer dig på egna ben, och bär med dig att nästa gång du träffar en man så ska ni leva på lika villkor. Även om du väljer att bli hemmafru igen, så skall det då finnas ett bättre skyddsnät för dig.

  • Anonym (Offerkofta)
    Audhild01 skrev 2014-02-18 18:15:43 följande:
    Tror att det här bottnar i dåligt samvete, för att du och andra som skriver sådant här har skuldkänslor för att ni lämnade bort era barn när de var små. När en kvinna som inte har gjort det råkar illa ut, så blir ni skadeglada. Ni är värre än gamar! smile4.gif
    Nope. Lämnade inte bort mina barn förrän de var ganska stora. Men hade en plan för livet efter mina hemmaår.
  • Anonym (Offerkofta)
    Kryddmix skrev 2014-02-19 10:44:28 följande:
    Till skillnad från dig så har jag ett hjärta och hjälper till när jag kan. Även om folk har begått fel och nu behöver hjälp för att komma rätt så hjälper jag gärna till. Jag tycker synd om dig som verkligen har noll medkänsla för något. 

    Jag har gott om medkänsla. Men nej - kanske inte i det här fallet fullt ut.
    Däremot hoppas jag att TS hittar kanaler och lösningar som hjälper henne att själv lösa den sits hon själv satt sig i. Och inte fortsätter förvänta sig att andra ska hjälpa henne, vilket det lät som i de tidigare inläggen. Nu verkar det dock som om polletten trillat ner och hon inser att vill hon ha ett bra fortsatt drägligt liv, så får hon själv se till att skapa det.

    Märkligt att du, som avskyr att bli generaliserad och bedömd, uttalar dig om hur jag är i andra hänseenden än i denna tråd :) Men varsågod - det bjuder jag på. Tror inte att du och jag kommer längre i det här - vi har olika sätt att se på olika situationer. Inte helt omöjligt vi hamnar i en annan tråd där du helt saknar empati och jag gör det - för vet du? Det brukar vara situationsstyrt om man känner medkänsla eller inte... Det brukar bero på hur man själv ställer sig till den situation man skall bemöta. Inte en rent generell känsla med andra ord.


    För att vara läkare känns det som att du har otroligt svårt att se utanför ditt eget tankesätt. intressant måste jag säga!

Svar på tråden Vad händer om vi skiljer oss? Han har allt, jag har inget..Kan han även ta barnen?? :-(