Längtan efter fler barn

Jag fick mitt barn när jag var 38 och han blir två år i höst.

Tycker att det känns skönt med ett barn vad det gäller ork och fokus ex.

Brukar fundera över ifall jag skulle orka med ett till men känner nog att detta är lagom.

Men ifall jag ville ha ett till skulle jag köra på det utan att tveka.

Det finns inga garantier för någonting tänker jag.

Jag väntar mitt sjätte barn. Blir 38 i år och min man blir 42 år. Vår äldsta blir nitton så vi har en bra spridning på barnen. Vår femte blir fyra år i år så vi har inga blöjbarn längre så som jag hade med de två första då vi hade två samtidigt. Och som vi hade med trean och fyran samtidigt.

Vi fick vårat tredje barn i somras. Vi är 38 respektive 39 år. Vi hade väl tänkt oss två men ångrade oss. De äldsta är 6 respektive snart 5 år. Att få en trea har bara varit positivt. Men nu är vi färdiga .

Vi har en kille som är 14 och när han var 10 fick vi vår lille, jag var nästan 40 då. Jag kände både en stark längtan efter barn och, liksom du, en rädsla för att ta på mig för mycket. Det blev till viss del jobbigare, t.ex. med nätterna. Jag tyckte att det var grymt obekvämt att ligga bredvid och amma nätterna igenom. Jag hade iofs tendenser till att ha svårt men nätterna redan 10 år tidigare... Så på ett sätt var jag förberedd och det fick bli invänjning i egen säng för vår lille ganska tidigt. Nattvaknandena blev relativt få, men det var ju kanske bara tur. Nu när han är 4 tycker jag bara det är supermysigt! Att ha en liten figur med allt mys och toksnack och påhitt som följer med. Jag jobbar deltid och min man har ett ganska fritt yrke så vi får ihop hämtning och lämning på dagis utan alltför mycket stress. Jag ganska hemmakär och led inte av att inte kunna gå på galej första tiden. Något som jag kan våndas över lite är att behöva hjälpa med läxor i många år till... Nu när vår store är tonåring kan det vara ganska trevligt med läxhjälp, men jag tyckte att tragglandes med läsningen och så var riktigt urtråkigt! Hoppas vår lille inte är lika seg i starten med läsningen

Har också en stark längtan efter en till. Men känner samtidigt rädsla för att ha tre st. Räcker man till ? Hur ska man få tid till alla? Plats. ?

Borde ju vara nöjd har ju en av varje! ????

Jag är egentligen rätt säker på att jag orkar ha tre, men om min man bara ger med sig för att jag vill det så är jag rädd att vårt förhållande kommer att bli lidande av det. Det känns inte som att han vill vara småbarnsförälder mer och då är det ju bara så.

Men vart ska min längtan ta vägen? Jag är ju också rädd att den här frågan ska ligga och gnaga i mig hela livet sen. Och samtidigt vill jag ju inte riskera att bryta isär familjen för de barn vi redan har.

Exakt varför tvekar din man?

Jag har själv haft kolikbarn och kan därför tveka ibland. Jag var 26 när jag fick min kolikbebbe och nu är jag 38 och som du skriver det, man känner sig knappast lastgammal nu och jag tror därför inte det är stor skillnad på orken vad gäller att klara av en ev. kolik igen. Det är en relativt kort koliperiod (som känns lång) man genomlider med barnet och har man kunnat hantera det förr utan att bryta ihop totalt, kan man säkert göra det igen...

Vi har två barn sedan tidigare och de är nu 11 och 12 och en fördel är att de kommer kunna ta lite ansvar för ev. småsyskon om det nu blir så framöver...kanske hämta på förskola ibland och så

Hej,

Jag är 40 i maj och väntar vårt andra barn till 23:e september. Har en son som fyller 9 i december.

Vi längtar så- har kämpat att bli gravid i ett år! Jag skulle kunna vänta längre med barn men det är ju inte säkert jag kommer att bli gravid då. Jag är inte alls orolig att det skall bli jobbigt. Med första barnet så flyttade vi, renoverade ett hus mm. Jag var nervös och orolig. Det var skitjobbigt. Nu känner jag mig lugn, trygg och förberedd.

Denna gången har vi hus- bra jobb och kommer att bara njuta. Jag skall vara hemma länge och jag skall ta det lugnt. Självklart kommer det säkert att bli jobbiga dagar/nätter men jag har jobbiga dagar på jobbet också- det är liksom livet. Nu är far/morföräldrar pensionerade och har tid och vi har en stor kille som kan hjälpa till ibland (bara så enkelt som att tex. göra frukost när de blir större) och vi kommer att ha kompisar med stora barn som gärna vill vara barnvakter.

Barn är en gåva och det är väl värt jobbiga stunder för det man får tillbaks är så mycket mer värt.

Lycka till i beslutet. Du skall bara följa ditt hjärta- inte någons här!