Är det ens möjligt för oss att adoptera?

Tack för tips! Jag har inte problem med att bli gravid, däremot att bära barn. Jag tror att embryodonation går bort då (för visst ska jag isåfall bäta barnet)? Däremot skulle surrogatmamma passa oss, men det verkar vara en infekterad värld där etik och motal ställs på sin spets. Ingen svensk "byrå" som vägleder heller, vad jag vet. 

Grattis till graviditeten- vad roligt! Jag har inga papper på medicinska hinder att bära barn, men är avrådd pga två svåra graviditeter. Vi kan ju chansa på biobarn, men jag tycker att adoption är minst lika bra som bio. Mannnen är dock mer fundersam. 
Vi får kolla hur vår kommun ser på åldern. Om det är mannen eller kvinnan, eller någon av oss, som inte ska ha fyllt 43. Vi gick aldrig f-utbildningen då vi funderade som mest. Det låter kanske konstigt, men vi tyckte att de dryga sex tusen som utbildningen skulle kosta var för mycket med tanke på att mannen var osäker. 6 000 för att  testa liksom. Då tänkte vi att sex tusen kunde ta oss till ett varmt resmål, där vi i lugn och ro kunde fundera på om vi kan/vill och klarar av att gå igenom en adoptionsprocess och i slutänden adoptera. 
Vi är lite mer åt andra hållet. Vi bestämmer oss och kör. Hoppar inte av på vägen. Om vi börjar f-utbildning kör vi- mest troligt- hela utredningen. 
Det är kanske dumsnålt att tänka så. Men jag vill inte lägga ner tid och pengar på en f-utbildning om mannen är osäker. 

Tänker jag galet? Hur har ni andra gjort när ni har börjat f-utbildningen, var ni 100 på att ni ville då eller gjorde nu kursen som ett "test"? Någon som rentav struntade i att adoptera efter kursen?