Är det ens möjligt för oss att adoptera?

Tack för tips! Jag har inte problem med att bli gravid, däremot att bära barn. Jag tror att embryodonation går bort då (för visst ska jag isåfall bäta barnet)? Däremot skulle surrogatmamma passa oss, men det verkar vara en infekterad värld där etik och motal ställs på sin spets. Ingen svensk "byrå" som vägleder heller, vad jag vet. 

Grattis till graviditeten- vad roligt! Jag har inga papper på medicinska hinder att bära barn, men är avrådd pga två svåra graviditeter. Vi kan ju chansa på biobarn, men jag tycker att adoption är minst lika bra som bio. Mannnen är dock mer fundersam. Vi får kolla hur vår kommun ser på åldern. Om det är mannen eller kvinnan, eller någon av oss, som inte ska ha fyllt 43. Vi gick aldrig f-utbildningen då vi funderade som mest. Det låter kanske konstigt, men vi tyckte att de dryga sex tusen som utbildningen skulle kosta var för mycket med tanke på att mannen var osäker. 6 000 för att  testa liksom. Då tänkte vi att sex tusen kunde ta oss till ett varmt resmål, där vi i lugn och ro kunde fundera på om vi kan/vill och klarar av att gå igenom en adoptionsprocess och i slutänden adoptera. 
Vi är lite mer åt andra hållet. Vi bestämmer oss och kör. Hoppar inte av på vägen. Om vi börjar f-utbildning kör vi- mest troligt- hela utredningen. 
Det är kanske dumsnålt att tänka så. Men jag vill inte lägga ner tid och pengar på en f-utbildning om mannen är osäker. 

Tänker jag galet? Hur har ni andra gjort när ni har börjat f-utbildningen, var ni 100 på att ni ville då eller gjorde nu kursen som ett "test"? Någon som rentav struntade i att adoptera efter kursen?

Det låter kanske lite konstigt att säga att man avstår en utbildning på 6 papp när hela processen kostar 500 000, men det kändes så dumt eftersom mannen var osäker. Som 6 000 i sjön om han inte fick adoptionslängtan på kursen. Och man kan ju inte tvinga honom att gå igenom hela processen

Jag hade alla krämpor man kan tänka sig. Svår illamående/kräkningar/yrsel i början. Foglossning med rullstol från vecka 20. Svår havandeskapsförgiftning med risk för både mitt och fostrens liv båda gångerna. Ena barnet svårt sjuk och alldeles för tidigt född. Kanske ska jag nöja mig såhär. Att vi klarade oss. Men jag tänker alltid att jag vill ha ett barn till och att adoptera verkar vara ett härligt sätt att få barn på. 

Härligt att du har fått med mannen på tåget! Och intressant att höra att man kan börja f-utbildningen och fortfarande vara osäker. Jag har också hört att många män är lite avigt inställda till att adoptera i början. Jag brukar tänka på det där rätt ofta. Om de adopterade barnen känner att de är ett andrahandsval. Att föräldrarna "gjort allt" för att skaffa biologiska barn först och tog till adoptionen när inte det fungerade.

Men jag antar att man blir så involverad under processens gång, och under den annorlunda graviditeten så att man till slut bara har längtan och kärlek kvar och inte känner "attsingens, om vi ändå hade fått ett barn med våra gener" . 

Hur lång tid har hela processen tagit för er, från att ni ställde er i kö hos Adoptionscentrum och till att ni börjat med utredningen?

Det är nog så. 

Tack!

Vi har kikat på Kenya, ett superbra alternativ för oss om det inte vore för att man måste vara i landet 8 månader (var det iaf när vi tittade förr). Det låter som en DRÖM att få vara det och gå igenom processen där hela familjen men är det möjligt rent ekonomiskt? Hur.... får man in pengarna? Man ska ju betala hyra för bostad plus uppehälle och räkningar i Sverige. Kanske betala skolgång för barnen i Kenya? 

Som sagt ett jättespännande alternativ men det känns omöjligt eftersom vi inte har råd att "ta ledigt" 8 månader. 

Tack för svar! Känns hopplöst