Lite frågor ang avbruten graviditet efter vecka 13

Hej,

Jag avbröt min graviditet pga ett gravt hjärtfel hos min pojke, han hade inte överlevt utanför min mage. Detta var i v 16. Är 27 år gammal (första barnet).

Kan säga att jag är helt förvånad över hur kompetenta och empatiska ALLA i sjukhuset har varit. De flesta förstår nog vilken traumatisk upplevelse det är för en kvinna att gå genom.

Mitt avbrytande tog totalt 20 h, och var väldigt smärtsamt. Först gjorde det så ont att jag svimmade och kräktes av smärtan flera gånger. Frös också och skakade så det inte går att förklara, till slut låg jag där med två filtar, ett täcke, halsduk och värmekudde. Mådde helt sinnesjuk dåligt. Barnmorskan sa att det var biverkningarna från slidtabletterna (fick ta 10 totalt, utspritt över dagen). Men fick hur mycket morfin som helst, så det blev bättre. Sen strax innan vattnet gick började det göra extremt ont och då hjälpte inte morfinet alls. Vattnet gick efter 9 h totalt och pojken kom kanske en timme efter det. Värkarna tills han kom var extrema, men det gjorde inte ont när han skulle ut. Moderkakan ville inte komma ut sen (de gjorde flera ul), så jag fick skrapas under narkos. Förlorade jätte mycket blod så fick vara sängliggandes ett tag där och dagarna efter. Nu börjar jag kunna röra på mig lite utan att svimma hela tiden. Käkar en massa järn, så det blir väl snart bättre.

De var verkligen så snälla genom allt och visste verkligen vad de gjorde. Jag kände att de engagerade sig till 100% för att ta hand om mig och inte missa något, som t ex det med skrapningen. Efteråt kom de in med fika till både mig och min sambo (man brukar ju inte få mat på sjukhuset i UMAS under avbrytande), så tyckte det var gulligt av de. Har haft bra kommunikation och kontakt även nu efteråt när frågor har dykt upp. Fick en massa information utan att jag behövde fråga (både innan och efter), vilket känns så bra och underlättande.

Men det jobbigast är det psykiska. Jag var så fruktansvärt rädd när jag låg där. Jag var rädd för stunden när han skulle komma ut. Jag tror jag omedvetet vill ha kvar honom i min kropp så länge som möjligt, det kändes som att när han skulle komma - då skulle jag ha förlorat honom helt. Den värsta känslan var när jag någon timme efter (när alla värktabletter, narkos och allt började avta) insåg att min mage är tom och han inte var där längre. Det var som en chock på något vis och jag fick en enorm panik och bara storgrät. Dagarna efter har än så länge känts lite på samma vis, vaknar med panik av att han är borta. Och sorgen är fruktansvärd.

När vi fick titta på honom kände jag mig i alla fall lugn, även om det var sorgligt. Jag kände bara hur fin han var och hur mycket jag älskade honom. Jag ville inte vara ledsen när jag såg honom. Låter kanske konstigt, men jag ville lämna ifrån mig honom med ett lugn. Jag är inte religiös direkt, men om det finns någon själ eller annat, så ville jag att vi skulle skiljas åt fint och jag ville ge honom ett lugnt farväl. Även om han redan var borta.

Hör av dig om du undrar över något annat =)
Kram

hope27

Äldre 11 Feb 17:09

#2

Skulle bara tillägga att jag har även fått kurator tid direkt och får komma så många gånger jag behöver/vill. Tror att de flesta sjukhus alltid erbjuder detta.

Utöver blodförlusten så tycker jag att kroppen, eller rättare sagt livmodern återhämtar sig normalt, ingen infektion än så länge eller något annat konstigt.

hope27

Äldre 12 Feb 13:22

#4

snerkan skrev 2014-02-12 11:25:27 följande:

Hej! Den 27/1-2014 var vi in på det efterlängtade rutin ultraljudet men fick en chock då de upptäckte att den lilla pojken inte var frisk. Armar och ben var "bara stumpar" som de beskrev det, huvudet missformat och bröstkorgen för trång. Jag trodde inte att sånt händer.. jag är 25 år gammal, min sambo 26. Vi har en frisk son på snart två år och har inte haft några svårigheter att bli gravida. Vi gjorde dessutom ett ultraljud på en privat klinik i v12 där allt såg bra ut. Vi fick jättebra bemötande direkt vid ultraljudet. Fick träffa läkare som gjorde ytterligare ett ultraljud och tog fostervattensprov. O sedan komma tillbaka samma dag och träffa ytterligare en läkare så de kollade ultraljud ännu en gång. Vi fick även träffa kuratorn samtidigt som vi pratade med läkarna. De hade fullt på kvinnokliniken så vi fick komma tillbaka dagen efter o få den första förberedande tabletten och hon berättade hur allt skulle gå till. Vi fick sedan åka hem och vänta två dagar och jag blev inlagd den tredje dagen och fick fyra slid tabletter, det hände inte så mkt efter det, fick ytterligare två tabletter att svälja tre timmar senare. Vi kom in vid nio på morgonen och efter lunch började det göra ont, riktiga förlossning värkar. Det gjorde fruktansvärt ont, fick smärtstillande men det gjorde mest att jag blev lite luddig i huvudet, vilket iofs var skönt. Strax efter 17 kom han ut, så himla fin. Det kändes så sorgligt, jag tyckte inte alls det var obehagligt att titta på honom, han var så fin händer, fötter o näsa o allt så perfekt. Men känslan av att det var över, definitivt. Jag var inte gravid längre, det kändes så tomt. Moderkakan kom ut av sig självt men de kollade med vul och såg lite rester så jag blev sövd och skrapad några timmar efter. Själva förloppet kändes lite konstigt, vi fick liksom "sköta" oss själva, de kom och tittade till oss lite då och då o sen fick vi ringa på sköterskan när han kommit ut.. efter så fick vi stanna kvar över natten , men vi hade fått åka hem om vi velat verkade det som. Men jag var ganska borta efter smärtstillande och narkos och ganska stor blodförlust och låga järnvärden. Dagen efter skulle vi få träffa läkare som inte kom då denne hade fullt upp. Så vi fick inte träffa läkare alls efter. Vi kom hem på fredagen och jag fick sjukskrivning till söndagen veckan därpå. Veckan efter ringde kuratorn för att höra hur vi mådde. Hon tyckte att jag skulle få vara hemma längre, så efter samtal med kvinnokliniken o genom en sköterska fick jag förlängt en vecka. Men läkaren var skeptisk. Bara det känns ju helt sjukt. Man har varit med om en förlossning och hinner inte ens sluta blöda innan man ska tillbaka och jobba. Nu en och en halv vecka efter har vi varit på samtal med kuratorn. Hon är jättebra, och hon tyckte även hon att läkaren inte verkar ha förstått våran situation alls. Nu har jag säkert skrivit lite osammanhängande och svamligt.. men fråga om det är något jag missat! Kram

Hej, beklagar verkligen.. det är hemskt.

Det låter jätte likt min situation. Jag reagerade också först lite på att man fick "sköta" det själv i princip, men samtidigt sa de hela tiden att jag bara skulle ringa på klockan när de behövdes. Så det kändes ändå ok. Jag ringde så fort det var något, de kom direkt och var jätte omtänksamma. Jag var mest orolig för att jag skulle vara själv på toan när pojken kom (han skulle komma i ett bäcken i toaletten sa de), men så fort jag kände att han var på väg så bad jag min sambo att ringa på klockan och då kom barnmorskan och satt med mig tills det var klart. Hon tog då det bäckenet, jag ville inte se han i det utan ville att de skulle tvätta av honom lite först, och de gjorde de. Sen fick vi titta på honom efter det.

Jag var jätte orolig för sjukskrivningen och hur läkaren skulle vara. Man har ju hört en massa. Jag bad läkaren skriva ett för månaden ut (feb) och sa att jag mådde jätte dåligt psykiskt. Blev förvånad att hon var så snäll och sa att det var inga problem. Hon sa själv också att jag skulle vila pga blodförlusten. Hoppas bara nu på att FK inte ska krångla. Tråkigt att du fick en så oförstående läkare. Fattar inte varför de ens ska sätta emot sig så mycket, de är ju försäkringskassan som beviljar i slutändan. Känner du dig inte bra, ska du absolut inte gå till jobbet. Detta är en situation där man måste tänka på sig själv och se till att man slutligen mår bra. Efter en sådan händelse måste man få sörja och återhämta sig. Gå tillbaka och kräv att läkaren förlänger tills du känner att du klarar av att arbeta igen. Och vill inte den läkaren, så ta det med en annan. Det ska visserligen inte behöva vara så, man är ju sårbar i en sådan situation och det är inte alltid lätt att kräva/säga ifrån. Jag bad min sambo att om de skulle sätta sig emot med sjukskrivningen, att han skulle säga ifrån då och argumentera. För jag hade nog inte klarat av det där och då.

Kram

hope27

Äldre 12 Feb 20:30

#6

Ja men vad bra att det i alla fall känns okej med att vara tillbaka på arbetet =) Så länge det känns bra så. Men jag förstår hur du menar, man vill ju ändå bli bemött med förståelse och känna att om man behöver vara hemma att det är okej.

Ja, jag hade faktiskt hellre legat i sängen också, kändes en aning märkligt att föda på toaletten. Fortsätter svara på ditt andra inlägg på den andra tråden =)

hope27

Äldre 12 Feb 23:50

#8

MammasHjärtan skrev 2014-02-12 21:58:59 följande:

Hej. Jag har 3 friska barn på 7,5,2år Jag fick mitt första missfall när vi väntade bebis 4. Men fick ma mars v.5 och missfall juni v.7.2013. blev gravid igen i sep. Men slutade i missfall 13+4, upptäcktes på rul i jan 2014. Han låg helt stilla. 2 dagar senare blev jag inlagd 3 dagar. Jag blöder fort. O gjort det i 1 månad. Idag har jag börjat blöda jätte mycket. Tror inte allt kommit ut. Ska ringa gynakut i morg. Jag blev 30år i nov.. Våran pojk kommer begravas nästa vecka

beklagar så hemskt mycket, finns inga ord som kan beskriva hur hemskt det är.

jag blödde jätte mycket på sjukhuset och läkaren sa att det förmodligen berodde på att det fanns rester kvar. de gjorde ett ul och det fanns en rätt stor bit av moderkakan där. de gjorde då en skrapning och efter det har jag knappt haft någon blödning. det är nog bra att du kollar det, så att det inte blir någon infektion eller onödigt lång blödning. det tar ju på kroppen att blöda så länge. hoppas det går bra, vilket det säkert gör =)

kram

Lite frågor ang avbruten graviditet efter vecka 13

INNEHÅLL