Lite frågor ang avbruten graviditet efter vecka 13

Hej! Den 27/1-2014 var vi in på det efterlängtade rutin ultraljudet men fick en chock då de upptäckte att den lilla pojken inte var frisk. Armar och ben var "bara stumpar" som de beskrev det, huvudet missformat och bröstkorgen för trång. Jag trodde inte att sånt händer.. jag är 25 år gammal, min sambo 26. Vi har en frisk son på snart två år och har inte haft några svårigheter att bli gravida. Vi gjorde dessutom ett ultraljud på en privat klinik i v12 där allt såg bra ut. Vi fick jättebra bemötande direkt vid ultraljudet. Fick träffa läkare som gjorde ytterligare ett ultraljud och tog fostervattensprov. O sedan komma tillbaka samma dag och träffa ytterligare en läkare så de kollade ultraljud ännu en gång. Vi fick även träffa kuratorn samtidigt som vi pratade med läkarna. De hade fullt på kvinnokliniken så vi fick komma tillbaka dagen efter o få den första förberedande tabletten och hon berättade hur allt skulle gå till. Vi fick sedan åka hem och vänta två dagar och jag blev inlagd den tredje dagen och fick fyra slid tabletter, det hände inte så mkt efter det, fick ytterligare två tabletter att svälja tre timmar senare. Vi kom in vid nio på morgonen och efter lunch började det göra ont, riktiga förlossning värkar. Det gjorde fruktansvärt ont, fick smärtstillande men det gjorde mest att jag blev lite luddig i huvudet, vilket iofs var skönt. Strax efter 17 kom han ut, så himla fin. Det kändes så sorgligt, jag tyckte inte alls det var obehagligt att titta på honom, han var så fin händer, fötter o näsa o allt så perfekt. Men känslan av att det var över, definitivt. Jag var inte gravid längre, det kändes så tomt. Moderkakan kom ut av sig självt men de kollade med vul och såg lite rester så jag blev sövd och skrapad några timmar efter. Själva förloppet kändes lite konstigt, vi fick liksom "sköta" oss själva, de kom och tittade till oss lite då och då o sen fick vi ringa på sköterskan när han kommit ut.. efter så fick vi stanna kvar över natten , men vi hade fått åka hem om vi velat verkade det som. Men jag var ganska borta efter smärtstillande och narkos och ganska stor blodförlust och låga järnvärden. Dagen efter skulle vi få träffa läkare som inte kom då denne hade fullt upp. Så vi fick inte träffa läkare alls efter. Vi kom hem på fredagen och jag fick sjukskrivning till söndagen veckan därpå. Veckan efter ringde kuratorn för att höra hur vi mådde. Hon tyckte att jag skulle få vara hemma längre, så efter samtal med kvinnokliniken o genom en sköterska fick jag förlängt en vecka. Men läkaren var skeptisk. Bara det känns ju helt sjukt. Man har varit med om en förlossning och hinner inte ens sluta blöda innan man ska tillbaka och jobba. Nu en och en halv vecka efter har vi varit på samtal med kuratorn. Hon är jättebra, och hon tyckte även hon att läkaren inte verkar ha förstått våran situation alls. Nu har jag säkert skrivit lite osammanhängande och svamligt.. men fråga om det är något jag missat! Kram

Det knäppa med sjukskrivningen var ju att jag inte ens har träffat eller pratat med läkaren, hur kan hon bedöma min situation utan att ens veta vem jag är!
Men som tur är var ju kuratorn otroligt förstående och backade upp mig så jag fick en vecka till. Nu gick jag tillbaka till jobbet igår ändå, jobbar ändå bara typ 65% och så himla underbara arbetskamrater så det kändes ändå okej. Men jag ville ändå ha möjligheten att stanna hemma om jag hade känt att det blev jobbigt igen.

Jag fick välja om jag ville sitta på toaletten eller i sängen, så det blev sängen för mig det kändes mest naturligt..men sen kom moderkakan i bäckenet.
Mitt i allt detta fruktansvärda så känns det så skönt att kunna prata och jämföra den här hemska upplevelsen med någon som just varit med om samma. Man känner sig inte lika ensam!

Vi var faktiskt på kvinnokliniken ej på förlossningen och på ultraljudet var de väldigt noggranna o hjälpsamma med att vi skulle få sitta för oss själva i ett avskilt rum. Så där måste jag säga att vi blev väl bemötta!