Irma01 skrev 2014-05-04 10:30:30 följande:
Hej tjejer!
Mår inte speciellt bra just nu...min svärmor (som har varit ett enorm stöd under alls år) ligger med en obotlig cancer, min svärfar är naturligtvis helt deppig, mina föräldrar kommer uppenbarligen inte att besöka mig en enda gång under graviditeten (vi bor 2000 km ifrån varandra) för att det inte passar deras schema, min bror verkar tro att jag får från nästa sommar anpassa mig efter hans schema för att kunna besöka mina föräldrar för "vi kan inte vara 8 pers i huset"?! Som att hans dotter är viktigare än det barn jag när för våra föräldrar. Jag orkar inte med allt detta. Känner att de inte fattar någonting. Vet inte om jag är överkänslig
![smile4.gif](https://www.familjeliv.se/Chatt/ikoner/smile4.gif)
Saknar dessutom vår underbara hund som vi fick ta bort 8 år gammal pga en tumör i hjärtat. Har en till, men det gör inte saknaden mindre....
Just nu är jag helt nere och känner överhuvudtaget ingen glädje. Det enda som håller mig uppe är min hobby, där jag träffar andra likasinnade och skrattar mycket. Men jag känner inte att jag ger barnet de bästa förutsättningar i magen just nu.
Förlåt att jag gnäller när jag egentligen inte har minsta fysisk besvär, medans många av er kämpar mot illamående och foglossning.
Behöver bara får ur mig allt detta...
Kram på erp
Usch låter inget vidare! Så tråkigt när det händer tragiska saker som sjukdom och dödsfall + att din familj inte är intresserad av att träffas.
Jag kan också passa på att deppa ner tråden lite när vi ändå är igång
Har ju som ni vet haft problem med stress och oro för om jag skall ta eller inte ta medicin. Bestämde mig för att börja på tisdag, icke uppskjutbart om mina symptom inte blev bättre.
I fredags kollade jag på en dokumentär om hästar och tyckte redan då att det var jobbigt med hur den var filmad. Har svårt för rörig filmning eller när det rör sig mycket överhuvudtaget (som hästar gör). Fick lite ångestkänsla faktiskt, men tänkte att jag skulle härda ut/låta vara.
Igår hyrde vi fortsättningen på Sagan om ringen och jag kände redan efter fem minuter att det valet inte var så klokt. De slåss ju hela tiden, flyger runt, hoppar och så mycket ljudeffekter på det. Bestämde mig även då att kolla färdigt (i etapper visserligen) och strunta i ångestkänslan, som var ännu mer påtaglig igår.
Somnade utan problem igår, men vaknade efter två timmar av ångest som inte gick över. Så fort jag lyckades komma ner lite i varv och ev på väg att somna, fick jag panik.... Så i natt har jag varit på promenad, legat på spikmatta, druckit varm mjölk, lyssnat på avslappningsövningar o.s.v. Klockan halv sex i morse fick jag nog och ringde psykakuten. Skall dit på em idag.
Har haft ångest tidigare i mitt liv men aldrig såhär. Visst har det hänt att jag inte kunnat sova för att jag varit för uppvarvad men jag har ALDRIG fått ångest av att kroppen lyckas gå ner i varv/vill sova. Har ALLTID hittat tryggheten i mig själv eller i avslappningsövningar. Har aldrig fått ångest av att slappna av så att säga.
Få sjutton vad hemskt! Framförallt som gravid....