Hej alla! (Varning, långt inlägg 
)
En del kanske känner igen mig, för jag var med i denna tråd i början. Glad, förväntansfull, orolig och gravid efter första IVF försöket. För bra för att vara sant kändes det...och det var det ju också.
Fick ett MA i v 7, konstaterat vid första ultraljudet då de inte hittade något hjärta som slog. Kändes som att gå in i en vägg. Har nog aldrig varit så ledsen och förtvivlad. Allt kändes så orättvist. Bara grät och grät. Men tyvärr var det inte nog där. Cytotec´en fungerade dåligt, in och ut på extrakollar. Sen fick jag plötsligt feber. Konstaterad livmoderinfektion. Flagyl utskrivet- som jag inte tålde. Magen ballade ur totalt och infektionen kom tillbaka. Inlagd en vecka på gynavdelning på sjukhus. Kunde inte äta, smärtor från helvetet, dropp och infektionsvärden som gick åt fel håll. Allt detta samtidigt som jag skulle försöka bearbeta vårt missfall. Återhämtandet därefter tog lång tid.
Sedan känns det som 2014 bara har fortsatt i samma spår. Stora problem på jobbet. 50 % sjukskriven en del av tiden, en mamma som blir stadigt sämre i Alzheimers. En pappa som behöver extra stöd. Stöd jag inte alltid har kunnat ge. Hormonell obalans, någon slags brist i kroppen som gjorde att jag ej kunde utföra vanliga kognitiva uppgifter. Järnbrist pga alla blödningar. Mer och mer ont i min livmoder som förmodligen är Endometrios. Knasig mage. Yrsel, otrolig trötthet. En kamp mot sjukvården att de ska kolla upp vad som är fel på mig, varför återhämtar sig inte kroppen? Får veta att jag bara ska ta det lugnt och att allt är stress! (Hatar min vårdcentral numera!) Som ni kan läsa har det varit många saker som ej gått som de ska och att min kropp verkar slå bakut å det grövsta.
Detta har också gjort att fortsatta IVF försök lagts på is. När kroppen äntligen började kännas någorlunda som min egen igen bokade vi in för ett FET med skräckblandad förtjusning. I en perfekt värld skulle jag vilja vara 10 yngre, ta ett friår från IVF´n och bebisverkstan, men blir ju 40 nästa år så det funkar inte. Men vid FET´en kom ännu ett bakslag- de ringde samma dag som införandet och sa att vårt enda sista lilla embryo ej klarat upptiningen. 20 % klarar inte upptiningen berättade de. Varför just vårat lilla superembryo? Totalt mörker. Men bara för en dag. Verkar som kroppen och sinnet har vant sig vid alla bakslag nu. Sedan harjag ju haft smärtor i ryggen också. Jag har haft bakteriell vaginos. Känns som jag har det nu igen. Ringde idag och fick en tid 26:e november. 26.e november! 26:e NOVEMBER!!?? Äsch, blir inte ens sur och ledsen längre när jag inte får någon hjälp från vården.
Att vi förra veckan fick veta att vi har en fuktskadad lägenhet och måste evakuera i 8 veckor gjorde att jag började gråta. Men ganska snabbt var det som att jag ryckte på axlarna, nästan skrattade och tänkte att ?Ja, ja det är ju trots allt 2014. Inte så konstigt att DET det händer också?. Och att det händer oss. Det är väl självklart. Det jobbigaste av allt under året förutom akuta symptom och hemska smärtor då och då har ändå oron, ångesten och känslan av en slags overklighetskänsla varit det värsta. ?Är det så att jag är en av dem som kommer bli barnlös?? Mitt upp i allt detta har min syster lyckats bli gravid på 2:a försöket. Hon nästan skämdes när hon berättade. Visst är jag glad för att bli moster och visar inget annat för henne, mer än att jag säger att det först tog lite tid att smälta. Men många svartsjuka tankar och känslor har infunnit sig och det gjorde inte min allmänna sinnesstämning bättre direkt. Jag vill inte vara en missgynnsam jävel. Mådde riktigt dåligt över att inte unna min egen syster det som jag själv vill mest av allt. Nu känns det bättre, men det har inte varit lätt.
Försöker ofta försöka fokusera på det som ändå har varit bra under 2014. Mitt i allt elände finns det ljusglimtar. Jag lyckades äntligen övertala min man att det är bäst vi gifter oss och ställer oss i adoptionskö. Sagt och gjort och nu är vi fru och make. I början av året sa han absolut nej till både giftermål och adoption, men nu har vi avslutat en adoptionskurs och den möjligheten är öppen för oss. Dessutom fick vi genom gruppen träffa många andra som gått eller genomgår barnlöshet och IVF behandlingar utan resultat. Så skönt att äntligen få prata med några om detta face to face. Jag och min man har även börjat tala om att ta emot ett barn som behöver ett familjehem. Jag har också haft turen att ha en fantastisk psykolog att gå till och ventilera. Och företaget jag varit med och starta börjar nu ta form. Det börjar kännas roligt igen.
Om en månad ska vi starta den andra IVF behandlingen. Suprecur, Gonal-F, Ovitrelle och Lutinus. Känns jobbigt att börja med hormoner efter allt min kropp varit med om i år och känns jobbigt att börja hoppas igen. Samtidigt infinner sig nån slags jävlar anamma känsla. NU så! Och det blir ju äggplock i 2015. Det kanske är 2015 som är vårat år?!
Jag har (trots att jag vet att det inte alltid varit så hälsosamt för mig) inte kunnat låta bli att gå in och kolla in denna tråden lite då och då, även om jag hållit mig i bakgrunden och ej skrivit något på länge. Jag har velat se hur det har gått för er. Ren och pur självplågeri ibland eftersom jag då blivit påmind om hur långt jag skulle ha varit i graviditeten och att vi nu skulle haft en liten bebis - om allt gått bra. Samtidigt har det varit skönt att bli påmind om att DET KAN GÅ BRA! Det har många gånger sagts att denna tråden är turtråden och det kan man väl inte påstå att jag har hållit med om direkt. Men nu är det nya tag som gäller. Så kanske tråden kan vändas till turtråd för mig igen!
Jag hoppas att jag inom ett år kan få hålla i vår egna lilla bebis, ta hand om vår bebis, få älska vår egna lilla bebis besinningslöst. Få komma vidare ut ur denna bubbla av väntan och längtan.
Om någon av er som kanske haft motgångar, innan det gått bra har lite tips att ge mig inför det andra IVF försöket mottas detta varmt! Ngn som känner igen sig i något av det jag skriver?
Grattis till alla som nu fått era bebisar. 
Njut av varje sekund!
PS. Ursäktar mitt långa inlägg- och att det kanske inte är så positiv läsning, men hade liksom lite att ta igen. Nu känns det skönt att jag har fått skriva av mig lite.
