Vågar inte berätta för sambon om graviditeten

"Visst använder vi abort som preventivmedel, eller hur älskling?"

Vad svarade du då?

Det kunde varit jag som hade varit TS. Känner igen mig precis i detta. Min mens kom idag, efter varit sen i 13 dagar (och negativa gravtest), så skillnaden mellan mig och TS är att jag inte var gravid, men misstänkte det. Visste inte heller hur jag skulle berätta för min man som inte vill ha fler barn. VI har två och nu vill han inte ha fler. Jag vill ha en till. Vi har inte haft skydd på flera år och våra två barn är planerade. Nu kör vi avbrutet samlag. Han vet att jag inte kommer göra abort om jag blir gravid.
Hade jag varit i TS situation så hade jag berättat för min man så snart som möjligt. Det har redan gått lång tid, så det finns en risk att han blir irriterad/förvånad för att hon inte sagt något. Jag hade behållit barnet om det var jag. Vet han om att kvinnan är oskyddad så får han skydda sig om han absolut inte vill ha barn. För oss har "säkra perioder" samt avbrutet fungerat, men det är ju inte helt säkert såklart.

Var i exakt samma sits, min exmake visste jag inte hade preventivmedel och han visste jag var emot abort.

Sen vart jag gravid med nr. 3. Jag bokade tid till abort eftersom han inte ville ha barnet. Men när jag var där tappade barnmorskan vul-bilderna på golvet och jag klarade inte genomgå det.

Min man vart jättearg hotade kasta ut mig och var skitelak.

Han gick dock till kurator och ändrade sig. När dottern kom älskade han henne lika mkt som de andra 2.

Vårt förhållande vart dock aldrig densamma efter hur han agerade, blev oerhört sårad. Vi separera när dottern var 2 år.

Jag levde förr med en som jag fick 2 barn med och har jätte lätt bli gravid med honom. Vi va mitt i en flytt båda lämnade fasta jobb m.m då visade sig att jag trots skydd blivit gravid så abort va det enda lösningen för våran situation. Tiden gick och fick inte min mens efter aborten. Ca 2mån då visade det sig att jag va gravid igen ; (

Aja bara göra abort igen!!

Då satte jag in levonova spiral och den funkade super bra. Trodde vi ja hucks flux va jag efter några år gravid igen då va vi i en helt annan fas i livet osv. Jag ville behålla barnet men ej mannen för jag va mitt i studier osv. Jag grät och grät men kunde ej tvinga någon bli pappa mot sin vilja. Så det blev 3e abort och jag smädes och han svor att aldrig mer utsätta mig för det igen skulle jag bli gravid igen så får det bli så för då är ju studierna klara och båda har jobb osv. Vintern kom och jag fick inflammation i livmodern så akut in ut med spiralen och dunder kur på de. Så det fick bli kondom pga infektion rikserna osv. Jo vad händer kag blir gravid 4e gången och har bestämt sen innan med han att denna får vi behålla för ödet vill oss något osv. Jo vad händer!! Han bönar och ber att jag ska göra abort för han vill verkligen ej ha fler. Hela min själ skriker av smärta och ordet NEJ men han följer med till BM är i vecka 6. Där tar han orden ur min mun säger att ja vi vill göra abort osv och tittar på mig jag va så ledsen att hur kunde han ljuga för mig?? Jag gjorde min abort men ställde ultimatum att han ska sterilisera sig efter allt jag fått utstå och han har nu sagt så tydligt att han ej vill ha fler m.m

Han genom för sin OP och blir steril men jag kunde aldrig helt släppa tankarna på alla mina 4st aborter men valde ändå försöka leva vidare. Min själ min kropp skrek efter fler barn har alltid velat ha stor familj. Älskar barn det viste han om när vi träffades. Så allt slutade med att jag börja sakta söka mig ut våran äktenskap för jag va ej lycklig osv. Detta va då 2år efter hans OP idag är vi skilda och högravid med min nya sambo och har snart BF och längtar ihjäl att få äntligen min/våran bebis sambon vet min historia. JAG kommer aldrig mer låta någon styra mitt liv eller min kropp. Nu sitter exet 30+ singel och steril och odsen är ej höga att hitta en kvinna i den åldern som ej vill ha barn m.m men hans val och bekymmer!!

Jag kunde aldrig riktigt förlåta dem sista 2 aborten honom för då jag hade skydd och hans vilja enbart va det som gällde :(

Nej nu ska jag iaf få min stora familj och fler barn ska det göras efter denna :)

Så gå på din egen känsla oxå ej enbart vad han tycker. Låt han lämna dig då men tror knappas att barnet eller du mår dåligt av att han gjort sitt val det finns barn som växer upp utan sin pappa och lyckas ändå i livet. Så följ ditt indre och hjärta oxå!!

Wow vilken historia, vad stark du är. Jag tänker såhär att han visste förutsättningarna. Han kunde ha gett sig ut och köpt kondomer. Detta är nog min sista chans att få mitt tredje barn. Jag har väntat 5 år på att han ska ändra sig och jag blir inte yngre. Skulle han lämna mig så är han inget värt ändå. Han är ändå inte så delaktig i de barn vi redan har, det är jag som sköter de. Jag är beredd på att det kommer bli tufft de första åren men ett nytt småbarn men allt går att lösa. Jag tror inte jag klarar av en abort, läste nånstans att hjärtat börjar slå i 11 v

jag tror jag har en liknande situation som du. Nästan samma omständigheter. 2 barn, mannen vill inte ha ett tredje. jag skulle kanske vilja ha ett till barn lite senare men inte just nu. Vi kör med avbrutet samlag, som vi alltid har gjort. våra två barn var planerade.  Jag har alltid järnkoll på min mens och ÄL genom en app. Den har alltid funkat perfekt. Samma dag som vi hade sex, kollade jag appen två gånger, och såg att det var inte nära ÄL inte förrän mycket längre fram.
Men sen tre dagar senare så fick jag väldigt ont och insåg att jag hade ÄL.
Jag vet ännu inte om jag är gravid, det är förtidigt att säga. jag är isåfall 3+3 just nu.
Men jag känner mig gravid, jag känner igen symtomen. Humörsvängingar, växtvärk i livmodern.
Min man är bortrest denna vecka och jag vill inte oroa honom med att jag eventuellt skulle vara gravid. Då jag senaste gången blev gravid, tog det jättelång tid innan det blev något. Därför tänkte jag att även om vi just nu missat en gång på alla dessa 13 år, är det ju jäkla otur (eller ödet) att det tar sig nu.

Jag tycker det är jättesvårt att tala om för honom, måste göra det när han kommer hem på lördag natt.
För jag vill ändå inte testa och kolla om jag är gravid och säga " hej älskling, vet du jag testade och jag är gravid!"
för då tror jag att han känner sig förd bakom ljuset. som om jag planerat allt.
Vilket jag absolut inte gjort.
Och är jag gravid så kan jag inte göra abort. Jag skulle gräma mig så oerhört efteråt. Det skulle bli en så stor sorg i mitt hjärta.

sen tycker jag det är skit jobbigt för jag har ingen jag kan dela mina tankar med.
Min bästa vän är forfarande barnlös och jag upplever att hon skulle bli ledsen om jag började prata om detta. Någon annan vill jag inte heller säga det till.

Hur har det gått för alla?