Hur fan hanterar man sånt här?

Tror inte vårt språk innehåller de ord du skulle behöva höra eller läsa. Så nära som möjligt jag kan komma är nog: kram! Önskar att varken du eller nån annan nånsin skulle behöva uppleva nåt sånt.

Skulle det kännas skönt att prata med nån kurator eller psykolog? Gör i så fall det. Viktigt att få ventilera känslor och tankar.