Sjukskrivning efter intrauterin fosterdöd

Jag blir berörd av din berättelse. Grattis till din dotter. Jag är ledsen att inte hon heller fick leva. Det är alldeles för många barn som aldrig får komma levande ut till oss. Min son Edvin dog under värkarbetet och föddes på beräknat datum 21/7-13. Vårt första o efterlängtade barn. Ingen medicinsk dödsorsak. En frisk o välskapt bebis. Jag vill bara skriva att jag känner igen mig i dina känslor, tankar och beteenden. Jag var nog i chock första tre månaderna. Förmådde mig inte att gå in på en simpel mataffär. Hade problem med minnet, koncentration. Fysisk oro och ångest som väller fram, okontrollerat. Skuldkänslor för det som hände också.. Jag hade efter Edvins födsel/död 30 dagar tillfällig föräldrapenning. Efter det blev jag sjukskriven 2,5 månader. Efter det var jag o hälsade på på mitt jobb en kort kort stund i 2 veckor. Efter det "arbetstränade" jag på 25%. December och januari var jag tillbaka på 50%. Nu i februari jobbar jag 75%. Den stegvisa och långsamma återgången har varit avgörande för att det över huvud taget har gått. Jag behandlade mitt jobb lite som en fobi. Att utsätta sig korta stunder och steg för steg mer exponering. Att jag skulle tillbaka till mitt jobb kunde jag inte ens hålla i tanken förarens slutet av oktober nån gång.. Har du stöd från kurator kan den följa med dig till ditt jobb vid första mötet med din chef ex. Det gjorde min, det rekommenderas verkligen. Att återgå i arbete behöver man känna efter själv så klart. Jag kommer i håg i de första månaderna var jag inte lämplig att möta människor på en arbetsplats. Kände mig mycket instabil, hade ingen kontroll på gråt och allmänt mycket obalanserad. Det beror ju lite på vilket jobb man har, jag jobbar med högskolestudenter o behöver vara stabil nog att kunna vägleda andra. Många säger att sorgen aldrig går över. Jag tror också att det är så. Men den blir/kommer att bli annorlunda. Med tiden kommer man mer och mer att kunna ta till sig det man drabbats av och på det sättet lära sig leva med smärtan. Man lär sig nog härbergera det som man till en början är handfallen att hantera., vilket inte är konstigt alls. Ett livslångt lärande. Jag hoppas detta kan ge dig något... Många kramar från Edvins mamma