Hur sätter ni gränser?

När jag var tonåring var jag gränslös, försökte mina föräldrar så rymde jag, liftade, tog tåget så långt pengarna räckte och fräste åt mina gråtande föräldrar att jag gjorde minsann som jag ville. Förfärligt... Idag kan jag för mitt liv inte förstå hur mina hormoner och frigörelsekänslan kunde vara så hemsk och stark. Gissa om jag som vuxen bett om ursäkt tusen gånger. Idag har jag två tonåringar. Sonens gränsprövande är inte värre än att man ber honom diska och han säger "Nä, det tänker jag Inte!" "Det tänker du visst" säger man åt honom. "OK" får man som svar, och sedan diskar han, sjungande dessutom. Men dottern. Herre jösses. Vi har absolut inget som helst som biter på henne. Visst bryter hon ihop totalt bara man låter rationell på rösten och efter tjatande säger bestämt att nu måste hon stänga av datorn och klä sig för att inte missa bussen till skolan. "Men låt inte så arg" snyftar hon. Trots att man inte alls gör det. Ändå så hänger hon på stan halvt in på nätterna, hör inte av sig, svarar inte i mobilen, sover borta trots att vi på alla sätt och vis sagt att ikväll ska du vara hemma, för att du inte hör av dig och vi alltid sitter oroliga. Men hon gör som hon vill ändå. Vad gör man? Rent praktiskt. Man kan ju inte åka till stan, leta upp henne och med våld dra med henne hem. Det går ju inte. Man kan ju inte binda fast henne och låsa dörren. Och dessutom vill jag ju inte att hon blir som jag var! Hon varken dricker eller röker men ju hårdare vi tar i med hot om att börjar hon inte lyssna så blir det exempelvis ingen 1D-konsert för henne, eller vi drar in datorn eller iPhonen eller vad som är hennes akilleshäl, så ger hon sig inte. Kommer inte hem, gråter och svär, skriker att man är den hemskaste mamman i hela världen och det är väl lika bra att hon tar självmord. För att hon inte får sova borta en helg. Det finns verkligen ingen rim och reson i dessa hormonstinna små liv. Hur i hela fridens namn fångar man in henne i allt det här? Hur kan man vara en kärleksfull förälder som sätter rimliga gränser, när hon vägrar följa dem och ser minsta lilla Nej som ett straff, och blir än mer svår att nå? Vi kan ju inte bara släppa henne. Hon har mycket frihet under ansvar, men kan inte ta den minsta lilla vägledning eller ett nej. Vad ska vi göra?