Varför likställs självscannande som att betala för en vara?
Jag går i butiken i godan ro. Plockar, scannar. Dottern sitter i vagnen och pratar glatt om att snart, SNART kommer vi till bananerna! (Där de har en "rolig" banandocka i plast vid tunnan där barn får ta en banan och äta i butiken. Hennes favoritställe i hela butiken.) Vi kommer till bananerna. Tunnan är tom. Dottern blir jätteledsen och börjar gråta.
Alternativ a). Jag avbryter storhandlingen innan jag ens kommit till mejeriavdelningen. Går ur butiken med vrålande unge. Betalar för det lilla jag redan tagit. Ger ungen en (betald) banan utanför kassan samtidigt som jag pedagogiskt förklarar att det är skillnad på bananer i tunnan och andra bananer. Baxar ut vagnen och ungen till parkeringen (långt, eftersom idioter utan barn tagit alla famimjeparkeringarna som vanligt). Lastar i varorna. Överväger att gå in igen och börja om från början. Ruttnar på hela situationen och åker hem utan sjuttifem procent av det jag tänkt handla.
Alternativ b). Jag plockar åt mig bananerna jag ändå tänkt köpa. Väger och scannar dem. Ger dottern en av bananerna. Fortsätter handla. Betalar. Får avstämning. Kassörskan säger att bananerna är inscannade på mer än de väger. Jag berättar att dottern blev ledsen över att banantunnan var tom, så hon fick en ut den scannade påsen. Jaha, jamen då förstår jag, säger kassörskan. Vi önskar varann en trevlig dag.
Vilket scenario är trevligast för handlaren? Övriga kunder i butiken? Dottern? Mig?
Jag förstår inte problemet.