Hur ska jag klara av det?

Jag var också livrädd. Fick en utdragen förlossning som slutade med sugklocka. Jag hade bara lustgas pga jag var nålrädd, är faktiskt inte det längre :) sprack lite, det sved när jag kissade i två veckor efteråt men efter det jag absolut inga problem och ser ut som jag gjorde innan där nere. Men trots att det var en hemsk förlossning så ska jag snart (viken dag som helst egentligen) gå igenom det igen! Den här gången är jag mer berädd på smärtan osv. Mitt tips är att gå profylaxkurs! Förbered dig så bra du kan.

Jag var jättelugn och inte alla nervös över min förlossning. Men ändå fick jag totalpanik under slutskedet.

Andra gången var jag förberedd och då kunde jag behålla mitt lugn och det gick hur bra som helst.

Så mitt tips är att vara förberedd. Bestäm dig för hur du vill föda. )Jag rekomenderar verkligen dyktekniken.) Och ÖVA!

Känns jättefjantigt men jag tror verkligen det hjälper. Läs på om tekniker och öva öva.

Man kan inte föreställa sig eller förbereda sig tillräckligt för alla förlossningar är olika. Jag var jätterädd för att spricka och skrev detta i förlossningsbrevet. Resultat, jag sprack åt båda hållen, fick sys och bröt svanskotan också. Det gör jätteont men mer för vissa och mindre för andra. Jag använde epidural och det lindrade en del.

Jag har gjort snitt också och det funkade fint trots alla "skräckhistorier" om det.

Det positiva är att man vet att det är en "kort" smärta som leder till något underbart, en liten bebis.
Trots allt är jag gravid för tredje gången och ska gå igenom det igen, men det är det värt.

Det som gör ont är värken i magen (som mensvärk), men gå på en kurs i profylax -- då behöver du ingen smärtlindring, inte ens lustgas. Värken gör ont, men man står ut eftersom varje värk försvinner och du får många andningspauser. Jag sprack, men det gjorde inte alls ont när jag sprack. När de sydde så var jag bedövad och kände inget. Det jag var mest rädd för innan var den smärta jag skulle känns när bebisen kom ut, men det kändes inte alls! Om du kan stå ut med värken i magen så kommer du klara dig fint! Direkt när bebisen ploppat ut så försvinner all smärta på sekunden och man får värsta lyckokicken! När det gäller stygnen så hade jag ont i ca en vecka. Har fortfarande (3 månader efter förlossning) ont vid samlag pga ärrbildning. Enligt barnmorskan så kommer ärrbildning mjukna så fort jag slutar amma och då kommer mitt underliv kännas precis som innan förlossning. Kan ha sex, men det gör än så länge ont...

Jag födde min son för 2,5 månad sen och minns förlossningen ganska tydligt. Jag var också jätte rädd att födda innan och var ännu räddare för kejsarsnitt. Har du pratat med din barnmorska på mvc om din rädsla? Min barnmorska var jätte snäll och föreslog att jag skulle åka till sjukhuset och se hur miljön i ett förlossningsrum såg ut. Det var för att jag skulle känna mig trygg. Jag fick även se en jättefin förlossningsfilm som berättade ganska bra hur det gick till. I förlossningsbrevet skrev min barnmorska om min oro och ville att sköterskorna skulle titta till mig lite extra. Vilket dem också gjorde, en av sköterskorna hade egentligen slutat sitt jobbposter men valde att stanna kvar hos mig tills jag födde. För min del så var rädslan borta när det var dags att föda. Tänkte inte ens på att vara rädd, hann inte med det eftersom man är så fokuserad då. Jag fick lustgas och epidural. Jag hade också hört att det gör ont att få epidural men på mig så kände jag ingenting men Gud vad skönt det var efteråt! All värk var borta ända fram tills det var dags att knysta. Epidural är ju ryggmärgsbedövning så du kommer inte att se själva sticket. Min förlossning tog tolv timmar och jag fick en andra grad sprickning och hade rester av moderkakan kvar. Operationen gick bra och jag var bedövad hela tiden. Kände ingenting. Efteråt när all bedövning släppt så gjorde det ont men inte så farligt som jag först trodde. Mest ömt och det var avslaget som var mest jobbigt. Nu när jag ser tillbaka på det hela så kan jag faktiskt tänka mig göra om det. Omföderskor sägs ha det lättare. Det som gjorde mest ont för mig var när huvudet skulle ut. Men det gick ju också över ganska fort.

Jag var också rädd och är inte en person som hanterar smärta särskilt bra. Hatar också sprutor, kan i vuxen ålder liksom darra av ett stick i fingret .

Det gjorde ont att föda barn så klart. Jag tog Eda och det tog 45 min att sätta. Det var en elev som stack fel och fick göra det tre gånger. Just då hade jag hemskt ont & kräktes samtidigt med. Det var inte så himla behagligt men det var värt det! Bedövningen verkade så bra för mig, hade inte alls ont sen! Kände obehag, men inte smärta. Helt plötsligt blev jag bajsnödig, då var det dags att krysta. Det gjorde så klart ont, men det gick snabbt över!

Nu sitter jag med min dotter som nu är 5 månader i famnen . Är inte rädd för att föda igen, visst gör det hemskt ont men samtidigt en häftig upplevelse!

Det fixar du, tro på dig själv och läs positiva förlossningsberättelser!

Problemet är ju att det är så olika. Jag var skiträdd inför första. Jag har haft tur. Jag har uppenbarligen en kropp som råkar vara väl konstruerad för att just föda barn. Jag har tre barn. Tre snabba förlossningar. Med sista nu i somras så var vi på förlossningen i 16 minuter. På mina tre förlossningar har jag undgått att spricka två av gångerna. Andra gången sprack jag obetydligt, men de sydde ändå två stygn för att den lilla bristningen var precis vid urinröret. Enda men av graviditeter och förlossningar är hemorrojder. Sådär kul i och för sig, men går att stå ut med. Det gör ju dvälulusiskt ont, det går inte att sticka under stolen men jag är ingen generellt smärttålig person men har ändå tagit mig igenom tre förlossningar med bara lustgas och har valt att skaffa fler på samma sätt . Att sätta en EDA skrämmer mig t.ex. mer. Nu ett halvår efter sista förlossningen vågar jag inte heller ringa tandläkaren för att beställa tid . Förlossningssmärta är svår att beskriva.....fruktansvärd, men på något sätt inte skrämmande.....helskumt.....men även världens häftigaste upplevelse.....urkraft.