Kär i en missbrukare
frappa skrev 2014-01-20 14:22:00 följande:
Allt detta för faktumet att det antagligen existerar en psykisk sjukdom/åkomma.
Vill man inte se problemet/problemen, så lär man aldrig kunna heller se lösningen heller.
Inlägg från: ledigidag
|
-
TS har redan brutit med killen och han verkar ha utnyttjat henne. Så varför är det relevant om han har någon psykisk åkomma eller inte?
-
Jag tror också att du skulle behöva samtalsterapi TS, för att bygga upp din självkänsla och inte återfalla i en så destruktiv relation. Jag håller med Anonym SSK. Killen har säkert en underbar sida. MEN han är inte bra för dig. Han är inte bra för någon kvinna så länge han har de problem han har.
Hur har du det med familj och vänner? Intressen? Försök att umgås med andra för att skingra tankarna och ägna dig åt sådant du tycker är roligt. Det är inte bara avledande, det bygger också ofta upp självförtroende och självkänslan på sikt. Terapi och mental träning (t ex yoga, meditation) och andra former av "lära känna sig själv"-hjälp, kan också vara bra. -
Man ska aldrig behöva offra sig själv för någon annan, hur "sjuk" personen än eventuellt är. Att personen är sjuk eller har någon psykisk åkomma, får alltså aldrig användas som argument i vilket fall som helst.Anonym (...) skrev 2014-01-20 13:04:22 följande:Nu känns det som att du missförstår mig med flit. Sluta sätt ord i munnen på mig och läs vad jag skriver istället.
Att dessa personer har någon psykisk sjukdom i grunden hjälper inte TS i sin situation. Inte heller alla de som är medberoende som skulle må bättre av att ta sig ut ur förhållandet.
Istället sätts man ännu mer i skiten som anhörig och ska dessutom, på alla nuvarande problem, försöka få "problempersonen" att få vård. För att skulle man, gud förbjude, säga att man inte orkar med skiten så blir man sedd som självupptagen och den mest egoistiska person som gått i ett par skor eftersom man lämnar en psykisk sjuk i sticket.
Många stannar för att de vill, men håller man på att gå under, eller blir illa behandlad, är det hög tid att faktiskt börja tänka på sig själv också. Det går liksom inte att jämföra nyckfull missbrukare med att vårda sin svårt cancersjuka partner hemma eller dylikt. (Och t om det senare kan bli för tungt utan hjälp eller avlastning).
TS ex kanske mår jättedåligt, men det spelar ingen roll. TS mår också dåligt, han utnyttjade henne (efter vad det verkar) och var på väg att dra ner henne i skiten. Hon lämnade i rätt tid! Det verkade inte ha gått för långt, men det var inte en dag för tidigt! -
Det har du förvisso rätt i. Men även missbruk gör det ofta omöjligt att fortsätta så länge missbruket varar.Anonym (anonym) skrev 2014-01-20 17:30:36 följande:Kan ju vara lättare att bearbeta uppbrottet om man är införstådd och med på att det hade varit svårt /omöjligt att fortsätta just med tanke på bakomliggande psykisk åkomma... tex
-
Och framför allt tar det inte bara "någon månad" att fixa, ofta betydligt längre än så.Anonym (anonym) skrev 2014-01-20 18:06:00 följande:alla psykiska åkommor/psykiska sjukdomar går inte att vårda bort.
Även om killen skulle söka hjälp i morgon, har han ett livslångt arbete framför sig. En resa mot ett bättre liv som bara har börjat. Mycket går att fixa, men inte allt och det tar ofta tid.
Orkar en partner med det? Inte alls självklart och TS verkar redan vara "under isen", samt behöva bygga upp sitt eget liv. Ur det perspektivet ser jag det som irrelevant hur killen mår. TS måste börja fokusera på hur HON mår. -
Har du barn har du ansvar för att inte sätta dig mer i skiten TS. Din son förtjänar en bättre styvpappa.stina1976 skrev 2014-01-24 11:44:31 följande:
Det känns som att han trampat på mitt hjärta o krossat det detta är nog det jobbigaste jag gått igenom har sån grym ångest varje dag o jag som hade raderat hans nr messade honom ändå o ringde men han svarar aldrig...fatatr inte eftersom det är jag som fått mitt hjärta krossat och det är jag som jagar honom o sagt förlåt ...nu har jag raderat hans nr igen o måste stålsätta mig igen---hoppas jag kan det---måste ju foksuera på min underabara 7 åriga son...fast svårt när man mår så dåligt...
När det känns jobbigt - fokusera på din son och vad som är bäst för HONOM. Det måste man alltid göra som förälder, när det verkligen gäller.
Sen tycker jag att det låter som om du behöver gå i terapi för du verkar ha problem själv, om du hänger upp dig så på en kille som har behandlat dig så illa och som du inte ens har känt speciellt länge...