• JP01

    Adoption Afrika?

    Jag och min man har adopterat från Nigeria. Vi hämtade vår son för ett år sedan och han var då 19 mån. Anledning till att ansökan ska omfatta en viss ålder på barnet handlar väl i stort om att det finns inte så många små barn tillgängliga för internationell adoption. Den inhemska adoptionen ökar och friska, små barn adopterad i större utsträckning inom landet. De som inte går att adoptera inom landet, eller där man bedömer att det blir svårt blir de som adopteras internationellt. Lite äldre, de som kanske har funktionshinder, sjukdom eller liknande. Så ser det dock ut i allt fler länder, så det är inte specifikt för Nigeria. Som regel brukar det vara ett krav att man ansöker inom minimispannet, och man ska akta sig för att signalera något annat. Vi hade ålderslöst medgivande, men det fanns en rad i hemutredningen att vi helst önskade en viss ålder. Det fick vi fixa ett tillägg med soc för när vi skulle skicka ansökan, annars skulle det ligga oss i fatet fasten både ansökan och medgivande angav "rätt" ålderspann.

    Nigeria är inget turistvänligt land, och det är bara i Lagos som man delvis kan röra sig själv. Däremot är organisationen som finns på plats mycket bra, de lägger upp resor åt en inom landet och ser till att man har personal med när det behövs. Många av barnen kommer från andra delar av landet än Lagos och man reser då dit för att genomföra själva processen. Dessutom uppmuntras man att göra vissa mindre resor och utflykter, då alltid med deras hjälp. Så man får bra möjligheter att se landet, men man ska nog snarare betrakta resan i stort som att man åker dit för att genomföra en juridisk process och se landet och semesterkänsla är mer bonusar. Det ena utesluter såklart inte det andra, men bitvis lever man ganska begränsat gällande hur man kan röra sig själva, det blir mycket dötid på hotell och enformigt och har man inte förstått det och har "rätt" fokus från början blir det ganska tufft.

    Vi bodde i huvudsak på hotell som organisationen i landet hade överenskommelse med och som funkade ur säkerhetsaspekter, standarden, fungera för familjer mm. Det blir lite av att leva campingliv på hotellrum.

    En del åker med andra familjer för att deras processen sammanfaller med varandra. Andra åker själva, så var det för oss. Det kan oxå vara så att man har sällskap delar av resan. Man kan oxå ha sällskap av holländska familjer då de adopterar från samma organisation i landet.

    Nigeria är som sagt inget turistland och säkerhetsfrågor är något annat än här. Vi reste som sagt aldrig själva och när vi var utanför Lagos fick vi inte gå och handla själva och eller visa oss hur som helst med barnet. Vita är inte vanligt och än mindre vita med mörka barn. Det kan bli mycket närgångna frågor, men med organisationens personal så fick vi alltid hjälp att hantera det och regler att följa för olika situationer. Däremot kändes det aldrig hotfullt och vi kände oss inte illa behandlade av andra så länge vi uppträdde enligt de anvisningar vi fick. Den personalen var aldrig beväpnad och jag skulle inte säga att det behövdes, de har lång erfarenhet av det de gör och utsätter en inte för risker i onödan.

    Det är inte just något ni kan förbereda tyvärr. Varje land har sin uppsättning av intyg, dokument och foton. Allt ska oxå vara så "färska" som möjligt och så kan det ändra sig helt plötsligt.

  • JP01

    Kan tillägga att det är speciellt, inte så standardiserat och ganska äventyrligt mellan varven, men att vara i landet en längre tid har oxå sina fördelar. Man får vara ganska mycket själva och börja knyta an till varandra i en miljö som är barnets naturliga. Även om vi reste runt och bodde på olika ställen var ju maten, värmen, ljuden, dofter, andras språk mm det vanliga för barnet. Och även om det inte är en vanlig semesterresa så bjuder resan på massa härliga saker och händelser oxå och man får skaffa sig egna historier om barnets födelseland, vi har sett en del själva och kan berätta mer när barnet blir äldre. Sedan är det nyttigt att se en annan verklighet, se en annan bild av ett afrikanskt land än medias väldigt krisfokuserade.

  • JP01

    Vi fick vänta 5 mån på barnbesked, men sedan tog det 7 långa, tortyrliknande månader innan vårt aproval kom och vi äntligen kunde åka. Men väntetiderna har skiftat mycket i Nigeria, just nu har många av de som väntar väntat i 1,5 år och ännu inget barnbesked. Så det går inte att sia om väntetiderna. Vi hade däremot en för Nigeria kort vistelse, bara 4 veckor.

    Vi hade oxå mycket tankar kring att man missar så mycket, men det släppte när vi var på plats. Istället tänker jag på all tid vi får ihop, att jag har det här underbara barnet för resten av mitt liv. Vårt barn hade, som så många andra, en tuff start i livet, har varit undernärd och sjuk och inte fått mycket stimulans och därför låg han efter i förhållande till sin biologiska ålder. Vi har därför fått vara med om saker som att han lär sig gå och prata. När man börjar knyta an till ett barn, lär känna det och man bygger banden, då spelar åldern ingen roll, för det är så mycket man får ändå. Vi kände när vi var där nere hur vi kom till insikt med när vi lärde känna några andra barn som väntade på sina föräldrar (en del av tiden bodde vi hos organisationens grundare och där fanns barn som av olika anledningar inte kunde vara kvar på barnhemmen) och insåg att visst hade vi älskat och tagit in de barnen i våra hjärtan om de hade varit dem vi fick.

    Man tänker oxå lätt att små barn mindre bekymmer. Så går det inte riktigt att resonera, det är en mängd utmaningar som kommer "bara" genom att de är adopterade. Små barn påverkas oxå av separationerna de utsätts för, men de kan inte sätta ord på känslor. Det kan istället kanske ett lite större barn göra. Bara ett exempel. Och de lite större barnen behöver ens kärlek och familj lika väl som de mindre. Själv önskar jag bara att jag hade förstått att skillnaden är ganska liten redan innan. Men så klart är jag glad att just mitt barn är mitt, så allt har väl en mening.

Svar på tråden Adoption Afrika?