Blivit lämnade för en annan, hur överleva?

Jag vill ju ha ett till barn men jag är 31år singel och dumpad. Är det insemination i Danmark som gäller nu?
Jag måste ta mig i kragen. Hela morgonen har varit en orgie i sorg. Jag har ringt honom, smsat och grinat som en galning. Jag kommer ingenstans. Vad fasen ska jag göra?
Det värsta är att förhållandet har varit ganska struligt och han har betett sig riktigt oskönt flera ggr och jag har varit på väg bort men alltid gått tillbaka. Nu blir jag lämnad! Jag förstår att det inte är någon ide att ångra det man inte gjort men just nu ältar jag allt. Fan vad jag ältar! och svär, jag svär jättemycket och gråter som en galning.
Jag måste ju dessutom komma över honom medans han finns i mitt liv. Det är fruktansvärt.
Men jag måste ta mig samman, förnedringen är ju total.
Jag har rasat helt. Åkte in till sjukan och bölade ögonen ur mig, Fick sömntabletter så att jag kan sova i några nätter och kanske bli lite starkare.
Alltså, jag blir ju rädd för mig själv som reagerar såhär. Men jag tror att det är sorgen jag burit under alla år som kommer fram och så känner ja mig så jäkla ensam. Han och hela hans stora familj, borta.
Tack snälla ni för att ni svarar. Jag försöker tänka att nu kan det bli något annorlunda, nu kan jag kanske bli lycklig på riktigt för första gången på 7 år. Men det gör så sjukt ont, trodde inte att man kunde ha såhär ont.
Det har gått iväg en remiss för samtal till en kurator, Vi gick ju i parterapi när allt kom fram så imorgon ska jag gå själv till henne och prata. Han började i parterapi med mig när han hade henne och visste att han inte ville mer.
Jag hör historier o folk so fastnar i sorgen, aldrig kommer vidare, Jag är helt livrädd att det ska hända mig. Vill bli fölrbannad på aset istället för att ligga och böla som en bebis. Jag försöker vara snäll mot mig själv men jag ältar alla fel jag någonsin gjort i förhållandet och tänker saker som, "om jag bara hade varit gladare, inte tjatat så mycket, varit mindre slarvig" (jag är en hopplös slarver, tappar bort allt, och nu har jag tappat mig själv också, voila´!)
Förösker tänka snälla och bra tankar om mig själv men jag tror ju inte på dem. Men det kanske kan bli bättre med terapi. Jag kommer ju dö i smärtsamma plågor när jag måste se dem tillsammans.
Ni är så snälla som svarar mig. Det känns lite bättre om så för någon minut när jag läser det ni skriver.
Ikväll träffades vi för att prata ut, typiskt skitdålig idé. Vi är på två helt olika platser, han- nykär, jag-kris.
Jag drog på hela registret med gråt och de klassiska " vad har hon som jag inte har?" "vad kunde jag gjort annorlunda?" och håll i er nu "jag kan bättras" Men va! Slå mig! Den ångrade jag i samma sekund som den lämnat mina läppar.
Så ja, en orgie i förnedring och konstigt beteende från min sida. Det enda som kom ut av mötet var att jag mådde ännu sämre och fick det ännu mer bekräftat hur över han är mig och hur kär han är i miss modello.
Jag har skrivit en lång lista med all skit han gjort mot mig för att påminna mig själv om att det är något bra att han är borta. Sen läser jag den och känner mig stark i en min ungefär då jag hör hans ord i in skalle "hon får mig att vilja förbättras. Jag ska ta tag i mina problem och bli bättre". I 8 år kämpade jag med hans skit och försökte stötta och hjälpa, fick bara mer svek. Sen kommer den här damen (som tydligen funnits med till och från i 10! års tid) och då jäklar duger det att kavla upp ärmarna och ta tag i alla problem, Jag börjar bli lite arg iaf, det känns bra.
Jag vill börja med att förtydliga varför jag skrivit en lista. Det är en akut hjälp här och nu för att få mig att inte skena iväg, han har varit väldigt dålig i den här relationen. Alkoholproblem, lögner, otrohet och lagt all skuld på mig. Min självkänsla är på botten men ändå sitter jag nu och förskönar relationen och har panik efter något som inte var så bra när det varade. Självklart ska jag inte smutskasta honom eller utveckla något hat, listan kommer att kastas sen. Men jag försöker hålla skallen hyfsat realistiskt.
Vad jobbigt att läsa om hur ont ni också haft, gråter som en bebis när jag läser det. Många vänner säger åt mig att min reaktion är helt uppåt väggarna eftersom ingen är förvånad över att jag blir lämnad såhär och att jag borde vara glad för att jag slipper honom. Men hela min kropp och själ saknar honom. Och jag tänker tvångsmässigt på de två tillsammans.
Jag låg och grät till kl fem imorse och nu ska jag försöka jobba i några timmar. Har sjukskrivit mig resten av veckan men de lyckades inte få in en ersättare nu på förmiddagen. Så jag ska försöka ta mig igenom förmiddagen och överleva tills kl ett när jag har samtal.
Jag trodde inte att man kunde bli såhär paj pga en annan människa.
Nä hörrni, det här går inte så bra för mig. Kändes helt ok där ett tag, tänkte att det här kommer jag att fixa men nu har allt blivit otroligt tungt igen.
Saknar mitt ex så att jag går sönder. Det är så otroligt ensamt. Försöker koncentrera mig på skolan men det är så svårt, min hjärna funkar överhuvudtaget inte. Ser henne på stan ibland, strålande vacker. Det gör otroligt ont. Han är också jätteglad och ser lyckligare ut än han någonsin gjort med mig. Och jag är ett ras, Missförstå mig inte, jag vill självklart att han ska vara lycklig. Men det gör ont. Nå så in i,
Vet inte hur jag ska ta mig vidare. Jag träffar vänner, tränar, försöker plugga, försöker göra roliga grejer ed in son. Men inombords står jag helt still. Ni kloka, vad kan jag göra? Är det bara tiden som är medicinen? Jag står inte ut.
Skriver varje kväll tre saker som jag gjort bra under dagen och tre saker jag är tacksam över. Försöker jobba bort min känsla av att vara så totalt värdelös. Men det år ju sådär det också.
Ni hör ju, gnäll och gnäll. Och mörker och elände.