Tidiga tecken autism???
Hej!
Har skrivit hör förut, men behöver verkligen höra lite mer från er med erfarenhet av små barn och autism. Blir kanske ett långt inlägg, men skulle vara mycket tacksam om ni orkade läsa och svara...
Håller på att gå sönder av oro och har ingen att ventilera mina tankar med hemma. Jag och min man ser så olika på saken nämligen.
Har ett barn på 15 månader. Sen hon var ca fyra månader har jag oroat mig för henne eftersom jag upplevt att hennes ögonkontakt varit annorlunda än hennes äldre syskon. Hon är nr 4.
Hon har aldrig velat ge den där intensiva och nära ögonkontakten. Hon gör det fortfarande inte.
Håller jag henne framför mig i knäet eller i famnen, eller hissar henne i luften, tittar hon så gott som aldrig på mig. Endast korta blickar om jag får någon.
Hon tittar mer på min mun eller vid sidan av ögonen.
Detta tycker jag skiljer sig så från hennes äldre bröder som verkligen kunde "drunkna" i ögonen. Det smärtar så i mig att inte känna att jag får den där nära kontakten med min dotter... Närhet vill hon ha i korta doser. Svårt sitta stilla länge. Ingen "mysa i famnen tjej" precis.
En annan sak som förbryllar mig mycket med henne är att hon är svår att få och le och skratta. Hon kan busa på hennes initiativ, men hakar sällan på mitt eller någon annans bus. Tittar, ler ibland, men skrattar inte. Hakar också mycket sällan på just buslekar. Den där brinnande förväntan i blicken om vad som ska fortsätta kommer inte. Varpå leken också upphör.
Det hon gör som får mig att emellanåt tvivla på mina misstankar är att hon pekar mycket på det hon vill. Visar med kroppen och tecken när hon vill upp i famnen, äta, gå ner från bordet mm. Hon skakar på huvudet och nickar. Förstår en hel del av det vi säger och följer ibland enkla instruktioner. (Inte alltid). Hon lyssnar fint till sitt namn, men ibland vill hon inte lyssna på det.
Hon visar ibland saker för oss ( inte jätteofta, men några ggr per dag). Hon älskar att sjunga och tecknar med i några sånger. Vinkar hej då, klappar mm. När hon pekar eller vill ngt tar hon i stort sätt alltid ögonkontakt.
Så... Långt inlägg, men är så förbryllad.
Min man ser också att hennes ögonkontakt inte alla är lika intensiv som hennes syskons var. Han tycker också hon är betydligt mer "svårflirtad". Men han är inte orolig för det då han tycker hon förstår så pass mycket.
Jag vet varken ut eller in. Vet att jag borde släppa det och se tiden an, men kan inte. Oron gnager ständigt i min mage. Så tungt emellanåt.
Skulle betyda mycket om ni ville dela med er av era erfarenheter!
