Hur ska jag hjälpa min vän?!

Jag förlorade mitt barn i v 22, han hade också dött i magen utan förklaring. Läkarna kallar det plötslig spädbarnsdöd i magen. Det var det värsta jag har varit med om. Du frågar hur du ska bete dig? Ja, alla är ju olika, men för det första; finns till för henne om hon vill! Jag ville inte träffa någon än min egna familj den första tiden, men jag hade min man att prata med, och en kurator. Jag anklagade också mig själv, och behövde någon utomstående som talade om för mig, flera gånger, att det inte var mitt fel. Så lyssna på henne och få henne gärna att gå till en kurator. Mödravården brukar ha en sådan kopplad till sig. Det var gratis. När jag sedan hade styrkan att träffa andra, så sa ju en del, i alla välmening, saker som jag blev ledsen för. Till exempel " det var nog bäst så, han var ju nog sjuk". Spelar ingen roll, jag sörjde lika mycket ändå! Vi ville efter ett tag försöka bli gravida igen, men talade inte om det för någon. Jag ville inte höra " det är bara att försöka igen". Och alla som låtsades som om det inte hade hänt! Vi FICK ju ett barn, men han dog. När jag träffade vänner och kolleger igen, så ville jag ju att dom skulle veta. Det var faktiskt skönt när någon frågade "vem liknade han?" , "hur stor var han" , osv. Som man gör med andra som får barn. "Fick han ett namn"? Din vän kommer att ta sig igenom detta, det kommer alltid att finnas med (och det ska det ju göra, ett barn glömmer man ju inte), men det kommer att ta lite tid.

Och som vanligt försvann all styckeindelning eftersom jag skriver från iPad :).

Det låter som om hon har hamnat i en depression. I så fall klarar man inte mycket själv. Tänkte föreslå att du kontaktar en kurator eller psykolog, precis som du säger, för hon klarar nog inte det själv. Ring mödravården eller vc och förklara läget. Boka en tid åt henne (om det går), kör henne dit och följ henne till dörren. Hon vill ju säkert få hjälp, men klarar inte det själv, klarar inte av att säga vad hon behöver. Du är en fantastisk vän!

Tänkte på en annan sak. Din vän befinner ju sig i en kris just nu, i sorg, och all sorg måste ju får ta sin tid. Ibland kan man ju fastna i nån av sorgens faser, och behöva hjälp att komma vidare. Det kan ju en kurator/psykolog hjälpa till med. Men, jag antar att din vän inte jobbar? Efter v 22 anses ju fostret vara ett barn, och man får 30 dagars föräldrapenning om barnet är dödfött. För mig fattades några dagar, så jag blev sjukskriven istället. Pga att jag blev sjukskriven per telefon (utom första perioden, då jag ju träffade läkaren vid förlossningen), så fick jag inga pengar från Försäkringskassan. Så hon måste alltså träffa en läkare "face to face", om hon behöver vara sjukskriven efter de 30 dagarna. Jag började jobba deltid efter en månad och var uppe i heltid två och en halv månad senare. Hoppas verkligen att hon kan börja må lite bättre snart! Jag blir verkligen rörd av att det finns sådana människor som du!

Gud så skönt! Det verkar ju onekligen som om hon tar emot din hjälp! Jag kan säga att jag var nog väldigt ledsen och grät dagligen i nästan en månad. Därefter började det sakta vända. Det är ju olika för alla. Viktigt är väl bara att man får ut sina känslor, kanske hon kommer att upprepa samma saker många gånger. Jaja, ett viktigt steg är ju att du, hennes vän, har ordnat en tid till kurator. Hoppas det går bra!