Inlägg från: Anonym (vän) |Visa alla inlägg
  • Anonym (vän)

    Hur ska jag hjälpa min vän?!

    En av mina närmsta vänner födde sitt första barn för 2 veckor sedan. Hjärtat hade slutat slå i v.32.
    Jag kan inte för allt i världen förstå smärtan som man får leva med efter att ha förlorat sitt barn och jag önskar verkligen ingen att behöva gå igenom en sån händelse.

    Mitt inlägg riktar sig till er som förlorat ett barn och har styrka nog att svara på min fråga...
    Har läst mycket om hur människor häver ur sig sårande och kränkande kommentarer som gör föräldrarna arga och ledsna. Så min fråga är: Hur hade ni velat att människor bemötte er den första tiden? Fanns det något som kändes bättre än annat? Eller är det helt enkelt så att ilskan finns där så det inte spelar någon roll vad någon säger och gör?

    Är så orolig för min vän och vill verkligen att hon ska veta att jag finns här oavsett vad men jag är rädd för att göra henne illa. Hon är inåtvänd och verkar inte få mycket hjälp från sjukvården. Hon anklagar sig själv för det som hände och hennes man sörjer på sitt håll. Hon har ingen annan familj i sin närhet och hon känns så liten och ensam!

    Någon som har nåt råd?

  • Svar på tråden Hur ska jag hjälpa min vän?!
  • Anonym (vän)

    Tack för svar!

    Ja hon är min bästa vän och vi umgås ofta och har en nära relation. Har alltid varit varandras klippor när det stormat, men den här stormen är för mig obegriplig och hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig förstå på riktigt.

    Hon har alltid varit en öppen människa med stor integritet och brutalt ärlig. Känner inte igen den här människan och jag är vansinnigt orolig! Jag fattar ju att hon varit med om det värsta någonsin och hon får all tid i världen för det hon behöver. Jag sa till henne att jag finns här oavsett. Försökte prata med hennes man också men han rycker på axlarna och säger att hon inte vill prata om det, och det ska vi respektera. De bor inte tillsammans längre, separerade för 3 månader sen.

    Men jag tror verkligen hon behöver prata med någon! Frågade henne om hon ville att jag skulle hjälpa henne med det men hon skrek att ingen kan hjälpa henne nu och att jag inte ska lägga mig i. Då frågade jag om hon ville att jag skulle gå och ge henne tid... Då tog hon bara min hand och höll i en timma helt tyst med tom blick.

    Ska jag ge henne tid att försöka själv eller kan man ringa någon för hon kan inte gå igenom det här ensam? Jag finns här men mina kunskaper om detta är få. Vill inte gå över huvudet på henne heller, men jag är så orolig!

  • Anonym (vän)
    Anonym (Fint) skrev 2013-12-28 17:50:47 följande:
    Fint att du bryr dig så.

    Kan du skriva sms/maila henne och säga att du vill inte tränga dig på men finns redo om hon så bara vill ha sällskap. Dvs även om hon bara vill vara tyst när ni umågs.

    Om det är något praktiskt du kan hjälpa henne/dem med. Laga mat? Få tag i kurator etc?

    Fråga vilket stöd hon vill ha. Låta henne berätta om hon vill prata om vad som hänt eller om hon kanske inte alls vill prata om det. Hon kanske behöver bli distraherad så för en stund.Fråga om hon vill att du kontaktar hennes jobb och berättar så de vet vad som hänt när hon kommer tillbaka. etc



    Jag har frågat men får inget svar alls. På nåt. Jag är där nästan varje dag nu och försöker tvångsmata henne. Men det känns som hon glider längre och längre bort.

    Jag har bestämt mig för att kontakta en kurator på måndag om man får tag på nån. Iaf för att rådfråga!
  • Anonym (vän)
    Anonym (Varit där) skrev 2013-12-28 22:43:34 följande:
    Det låter som om hon har hamnat i en depression. I så fall klarar man inte mycket själv. Tänkte föreslå att du kontaktar en kurator eller psykolog, precis som du säger, för hon klarar nog inte det själv. Ring mödravården eller vc och förklara läget. Boka en tid åt henne (om det går), kör henne dit och följ henne till dörren. Hon vill ju säkert få hjälp, men klarar inte det själv, klarar inte av att säga vad hon behöver. Du är en fantastisk vän!



    Tack för att du delar med dig av din upplevelse. Det är svårt att förstå för den som aldrig varit där.

    Ja jag gör så imorgon för det här håller inte. Jag ser hellre att hon är arg på mig och får hjälp än att sitta bredvid och se på när hon blir mer och mer deprimerad.

    Hon betyder mycket för mig och jag gör vad jag kan! Men det räcker inte.

    Tack igen alla för era svar!
  • Anonym (vän)
    Anonym (Varit där) skrev 2013-12-29 22:38:53 följande:
    Tänkte på en annan sak. Din vän befinner ju sig i en kris just nu, i sorg, och all sorg måste ju får ta sin tid. Ibland kan man ju fastna i nån av sorgens faser, och behöva hjälp att komma vidare. Det kan ju en kurator/psykolog hjälpa till med. Men, jag antar att din vän inte jobbar? Efter v 22 anses ju fostret vara ett barn, och man får 30 dagars föräldrapenning om barnet är dödfött. För mig fattades några dagar, så jag blev sjukskriven istället. Pga att jag blev sjukskriven per telefon (utom första perioden, då jag ju träffade läkaren vid förlossningen), så fick jag inga pengar från Försäkringskassan. Så hon måste alltså träffa en läkare "face to face", om hon behöver vara sjukskriven efter de 30 dagarna. Jag började jobba deltid efter en månad och var uppe i heltid två och en halv månad senare. Hoppas verkligen att hon kan börja må lite bättre snart! Jag blir verkligen rörd av att det finns sådana människor som du!



    Fick tag i en kurator på sjukhuset. Trodde aldrig det skulle gå nu innan nyår. Min vän har en tid på fredag redan!

    Berättade för henne att jag bokat en tid och hon nickade. :)

    För första gången nämnde hon barnet vid namn idag!

    Tror det börjar gå upp för henne vad som hänt och den insikten behöver hon hjälp med.

    Jag har också funderat på det där med jobb, men antar att kuratorn kommer ta upp sånt. Gör denne inte det så får jag göra det efter fredag.

    Bjöd in henne på nyår men hon orkar inte träffa mina barn just nu vilket jag förstår fullt ut. Men det verkar som det gått fram att jag finns här nu och att vi tar det i hennes takt.

    Jag hoppas också hon mår bättre snart! Och jag är så ledsen för din skull att du skulle behöva uppleva detta hemska som min vän. Skönt att höra att du inte var och är ensam. INGEN ska behöva gå igenom en sån här kris själv.
Svar på tråden Hur ska jag hjälpa min vän?!