Måste umgänget ske i mitt hem?

Jag vet ju inte riktigt vad det finns för alternativ, det är problemet. Ja jag vill inte förhindra nåt umgänge men jag orkar inte ha det såhär heller.

Jo fast i nuläget är han ju bara tre månader. Så just nu är det ju inte så lätt. Kan man verkligen be någon annan vara med? Verkar det inte som att man är knasig då?

Ja i så fall så vore det kanske det bästa. Att han ytterligare en person med. Kan man ta upp det på familjerätten?

Ja självklart så ska sonen ha rätt till sin pappa, det är inte min sak att bestämma. Men jag orkar inte försöka samarbeta med en person som kör sitt eget race. Nu stack han iväg, fem dagar för att festa. Sen ska jag bara anpassa mig efter det och han ska kunna dyka upp när det passar igen. Från början var det tre dagar, sen plötsligt fem. Dessutom ljög han om vad han skulle. Jag menar inte att jag ska ha rätt att veta allt han gör, men just det faktum att han ljuger för mig om så simpla saker får mig att undra om han talar sanning om andra, viktigare saker. T ex om han har sonen på egen hand i framtiden. Jag vill lita på den som jag delar ett så stort ansvar som ett barn med.

Ja men precis. Skit i att personer beter sig när det finns små barn inblandade. Det är ungefär som att säga att "skyll dig själv att din cykel blev stulen när du glömde att låsa" och sen klappa tjuven på axeln.

Fast jag har inte jagat honom. Han är alltid den som hör av sig om att få komma. Men jag vet knappt från dag till dag, ibland säger han "vi ses imorgon" och sen ringer han samma kväll som han ska komma och säger "jag tänkte tvätta lite idag". Så har jag suttit och väntat helt i onödan och kanske själv planerat att uträtta vissa ärenden när han ändå är här.

Nej. Jag vet att han inte är skyldig att berätta allt. Men när det gång på gång uppdagas att han ljuger om allt möjligt som inte är nåt att ljuga om så känner jag att jag inte kan lita på honom i andra avseenden heller, t ex rörande sonen. Jag kan inte se hur ett samarbete om något så stort som ett barn ska kunna fungera om han ska vara en total främling. Därmed inte sagt att jag menar att jag ska veta vad han gör hela tiden, vem han träffar eller vad han åt till frukost. Men då förutsätter jag att jag har samma rätt att vara hemlig om mitt liv, att jag kan åka iväg en vecka med sonen utan att berätta var jag ska. Känns jäkligt orättvist om jag ska behöva blotta hela mitt liv för honom men jag ska inte veta nåt om honom. Sen var det ju inte lögnerna i sig som var problemet, utan att jag frågade varför han ljög varpå han stack och har gjort sig okontaktbar i en vecka och skickat sms där han beskyller mig för allt möjligt.

Nej jag vet att jag inte har rätt att veta nånting om honom. Men han måste ju ändå vara i mitt hem, 3-4 timmar per gång, i snitt 4-5 gånger per vecka. Jag orkar inte ha en människa så tätt inpå som jag inte vet ett dugg om. Visst är han där för sonens skull, men vad gör det om man kan hålla en viss vänskaplig nivå? Hur ska det fungera och kännas okej om han t ex frågar "vad gjorde ni igår" och jag svarar "det har du inte med att göra" hela tiden? Även om man inte är skyldig att dela med sig av allt, är det att offra sig så mycket att kunna dela med sig lite av sin vardag för att den här situationen ska kännas mer naturlig. Jag kan offra det mesta för sonens skull, men att ha en total främling i mitt hem större delen av tiden känns nästan omöjligt. Han kommer ju fråga mig vad jag/vi har gjort när han varir borta. Ska jag då svara "det har du inte med att göra". Känns inte som en bra grund för ett samarbete även om man inte är skyldig att berätta något.

Men visst. I så fall får vi dra ner på antalet besökstillfällen, vilket jag tycker är tråkigt. Sen får vi göra dom kortare så att jag kan vara iväg större delen av tiden. I så fall behöver jag inte umgås med honom och då kan vi avstå småpratet som automatiskt uppstår när vi sitter i samma rum.

Jo det kan ju fungera att säga det så. Har kontaktat FR och fått en tid. Kanske bra att vi kommer överrens om dom riktlinjerna där så man har något att hänvisa till. Nä, hans föräldrar bor inte här och dessutom känner jag inte att han och sonen har den relationen i dagsläget att jag vill lämna iväg honom i flera timmar. FR rekommenderade att umgänget ska ske i den miljö han är van vid när han är så liten. Dessutom är jag rädd för att dom anser att jag är roten till problemen om jag nekar honom umgänge i mitt hem, eftersom jag då inte ser till sonens bästa. Problemet är att jag egentligen inte har problem med att umgås med honom ett par gånger i veckan för sonens skull, utan att han föraktar mig så mycket. Jag känner mig väldigt obekväm med att ha någon i mitt hem som jag inte kan tilltala. Vad ska man prata om?

Eftersom vi bor så nära skulle ett alternativ kunna vara att jag är i hans bostad medans han är med sonen i min. Då slipper jag kuska runt och hemsöka folk flera gånger i veckan.

Har han rätt att veta vad jag gör, var jag åker osv när jag har sonen?0

Saken är den att jag bara har en tvåa varav det ena rummet är sonens blivande rum. Så där finns inget att göra. Ja det går säkert att lösa. Och det är positivt om han är en del av sonens liv. Men då tycker jag faktiskt att han får ta sig i kragen och söka hjälp först. För han har snackar om självmord och annat sen vi började ses.

Det är klart att det går att lösa det så, men jag tycker det hade varit så oändligt mycket lättare att kunna hålla det på en vänskaplig nivå den här korta tiden som vi är beroende av att umgås. När sonen kan vistas hos honom på egen hand behöver vi ju inte umgås mer.

Jo det förstår jag ju. Saker som rör sonen är ju helt klart en annan grej.

Grejen är den att jag är ganska säker på att det bara är för att trycka ner mig som han säger så. Typ: det är ditt fel att jag känner för att ta livet av mig, det är ditt fel att jag får vara pappa mot min vilja. Det är ditt fel att det är si, ditt fel att det är så. Sen förra året vid den här tiden söp han sig dyngrak, tog bilen ut i skogen och skickade sms om att han skulle gasa ihjäl sig. Dessa har jag tyvärr inte kvar och det är väl inget man kan ta upp så långt i efterhand heller.

Fast det är ju vad jag tror. Dock vet jag ju att han inte mår bra psykiskt och inte är stabil. Jag har tagit massor med hjälp under min graviditet för att jag mådde dåligt den tiden, just för att orka med föräldraskapet. Det har jag också gjort utan problem. Han är liksom periodare och vissa perioder är han helt labil. Jag vet inte hur han hanterar en trotsig treåring. Och jag vågar inte neka honom att komma hit, då kan jag ju få skit för att jag förhindrat umgänget.

Men en sak till. Hur fungerar det med delad vårdnad om man inte alls kan samarbeta? Då måste man väl kunna samarbeta i vissa frågor t ex val av dagis mm.

Nej i dagsläget har jag ensam vårdnad då han inte ville vara pappaledig och jag därmed får ta alla dagar. Hade vi haft gemensam vårdnad så hade han ju kunnat sätta mig i en sits där han själv vägrar att ta ut dagar men inte heller delar med dom till mig.