Min 3½-åring är rädd för en docka.

Jag tycker det hör till att respektera barnens känslor och åsikter. Som i din pojkes fall var det ögonen som var läskiga. När de är så små är det ju inte säkert att de kan uttrycka vad som är läskigt heller. Att prata om det och påvisa att saker egentligen inte är farliga under förutsättningen att barnet inte är panikartat rädd är ju helt okej.

Det som dina föräldrar gjorde fel var väl att de aldrig pratade med dig och lät dig sätta ord för det otäcka och i din ensamhet växte allt sig större, samtidigt som du ville styra över det läskiga, men det hjälpte ändå inte.

Det är väl när det begränsar vardagen som det är dags att verkligen jobba med det.

Min dotter på 3 år är rätt för utklädda människor som tomten, Lisebergskaninen m fl, men det är ju inte så många gånger per år hon utsätts för det. Jag tror det handlar om att hon inte ser ansiktet, samtidigt som de pratar.

Sedan ogillar hon hundar och höns. Jag tror det handlar om att de är opålitliga, men jag har inte varit med första gången hon blev rädd utan det skedde i förskolan. Egentligen borde vi väl hälsa på en kompis med en liten hund, men det har inte blivit av. Jag försöker dock avdramatisera det när vi möter hundar samtidigt som jag inte heller litar på hundar. Vi har haft hundar i närheten som har bitit sin ägare, hundar som tillåtits jaga en 150 meter från där de bor, blivit jagad av hundar med munkorg mm så för mig är hundar helt enkelt opålitliga om de har en sjuk ägare vilket det känns som att flera schäferhundar har. Små hundar som pudlar har jag inga bekymmer med.

Möter vi hundar på vägen till förskolan räknar vi antalet och pratar om färger och storlek.