Min 3½-åring är rädd för en docka.

Jag har också tampats med en hel del ångest, rädslor och tvång som barn/ung. En del har gått över med tiden, en del har jag lärt mig hantera och en del saker undviker jag helt enkelt.  

Sånt som jag fortfarande har svårt för är t.ex.  mörkwrt och skräckfilmer. Men mörkerrädslan har blivit bättre med åren, och inget jag måste utsätta mig för, medan skräckfilmer, spökhus och liknande undviker jag helt enkelt. Jag lever ett gott liv även utan att någonsin ha sett "Bride of Chucky" (ja, jag tycker också dockor är läskiga, men klarar iaf några "snälla" varianter döttrarna har). 

Men jag tror att hur känslig man är är medfött och en del av ens personlighet.  Vissa är mer orädda än andra. Och mina föräldrar satsade väl mera på att härda än att stötta, och det hjälpte inte, kan jag säga... det att jag fick gå ensam till och från utedasset i mörkret på somrarna i 17 år gjorde mig inte ett dugg mindre rädd för mörkret, jag blev bara bättre på att dölja det.

Det jag gärna vill ge mina barn är tryggheten att våga berätta när dom är rädda. Och att hitta sätt att hantera rädslan, så att den inte blir oproportionerlig, ett hinder i livet eller utvecklas till ångest.  För där tror jag att man kan hjälpa som förälder.  Och desto oroligare personlighet barnet har, desto mer hjälp behöver hen antagligen med att hantera sina rädslor.  

Vi har t.ex. tittat en del på Monsters Inc. För nånstans känner jag att rädslan går inte att göra nåt åt. Dörrar på glänt i mörkret är läskiga. Men kan man som barn kanske tänka att det är en grön boll som berättar skämt bakom dörren, så behöver det kanske inte vara så farligt... Sen finns det ju vissa rädslor jag nog skulle utsätta barnen för, men då handlar det om sånt som faktiskt är handikappande i vardagen. Och som sagt, kanske inte så mycket om rädslan i sig, utan hur mitt barn kan hantera rädslan och göra saker trots att hen är rädd. 

Men jag tror att det är viktigt att inte vifta bort barns rädslor, utan att respektera dem. Genom att vägra plocka bort dockan, så tycker jag att signalen är "det gör fel som är rädd". Vilket är ganska jobbigt, eftersom rädsla är en känsla, den ÄR, den är inte nåt man gör. Så det du säger åt din son är att göra nåt åt nåt han inte kan påverka. Vilket är väldigt jobbigt och ångestframkallande... Det jag tycker att ni kan göra istället, är att prata om hur ni ska hantera sonens rädsla. I detta fall tycker jag "vi plockar undan dockan så slipper du vara rädd", är helt ok. Skulle det vara att bada och duscha, så skulle det inte vara lika löttlöst. Men fortfarande, det är en skillnad mellan att säga "jag förstår att du inte gillar vatten, ska vi ta en blöt tvättlapp och torka av dig, eller vill du hålla duschen själv så att du kan vänja dig" (t.ex.) och att säga "äsch, sluta sjåpa dig, vatten är inget att vara rädd för, stå still medan jag tvättar ditt hår". 

Å vad mycket bättre den blev!  

(Allvarligt, den där står man ju ut med) 

Jag menade inte att kritisera dig, utan kanske mera ge perspektiv på just "barn ska härdas"-tanken, och stöd i att du tänker rätt som inte tvingar din son till nåt. 

Sen så var väl min poäng (lite sammanfattat) att vissa rädslor är irrationella, och växer inte bort, men så länge dom inte "stör" så gör det kanske inte så mycket. Att inte ha ett hem fullt med dockor och hoppa över skräckfilmerna är ju ganska små begränsningar i livet. Att vara irrationellt rädd för andra människor av olika anledningar, att inte våga vistas vanliga miljöer o.s.v. är däremot stora och besvärliga begränsningar, som är värda att jobba med.