IVF januari 2014 - vi som kämpar vidare
Ingrid1989 skrev 2014-03-04 19:56:37 följande:
känns som den här tråden skulle passa mig..Lite info:
Ett barn sedan innan som är 7 år (annan pappa alltså)
Oförklarligt barnlös med nuvarande sambon och vi har snart försökt i 5 jobbiga år.
Gjort 3 IVF, med 3ET (sista med två ägg), 2 FET med "perfekta" ägg
Testat predenisolon, fragmin, progynon, predenisolon i naturlig cykel mm men nada
inte ett + så långt ögat når.
Detta börjar knäcka mig så jag blir rädd för mig själv.
I höstas blev jag sjukskriven och brakade ordentligt samtidigt som min älskade farmor kämpade för livet.
Dagen efter jag började störtblöda efter vårt sista et med 2st blastocyster gick hon bort. Livet var kaos med andra ord.
Nu är jag starkare och har börjat studera.
Gjorde en spolning i cykeln efter vårt misslyckande som gick bra. Inga fel hittades där heller.
Även testat "skrapning av livmodern" inför ett FET men inte heller det gick vägen.
Nu kommer vi få betala själva och har köpt ett 3pack.
En "mild" stimulering kommer göras, samt behandling mot (eventuellt) aggressivt immunförsvar.
Jag hoppas verkligen det går vägen nu. Samtidigt som jag är så livrädd för att vi sitter där efter våra 3 försök och inte lyckats??? Vad gör jag då?
Höromdagen fick vi veta att våra sista "barnlösa" vänner ska ha barn efter att ha vart ihop 1,5 år och nyss flyttat ihop. Där och då rasade min värld - igen och jag tror inte jag kommer orka ha kontakt med dem kommande tid (behandlingstiden).
Vi är inte öppna med vad vi går igenom förutom med några utvalda vänner, min bror samt kollegor som drabbas av eventuella semesterdagar lite hipp som happ.
Jag har en underbar sambo, en underbar son men ändå är hjärtat i tusen bitar efter det efterlängtade syskonet.
Kram på er
Har gjort 9 embryoåterföringar, på 5:e fick jag missfall i v.7 och nu på 9:e återföringen är jag gravid i v.7.
Jag vet hur tuff resan är, har fallit hårt många gånger. Man kämpar liksom i det tysta och det är en väldigt tung kamp.
Vi har inte heller varit öppna med vår IVF, har känts alldeles för privat.
Min syster lyckades på sin första IVF och syskonet kom på andra frysförsöket så visst har jag funderat både en och två gånger på varför det varit så långdraget för vår del.
Dom har inte hittat några fel på varken mig eller min man, allt ser så fint ut...
Känner mig fortfarande väldigt skeptisk, ska på VUL 17 mars för att se att allt är som ska och är livrädd att bli sådär fruktansvärt besviken igen.! För det gör verkligen ont i själen!
Känns ändå skönt att vi har 9 blastocyster kvar i frysen och skulle det gå åt skogen igen så ska jag göra en hysteroskopi då dom går in med kamera i livmodern för att se om dom kan hitta någon orsak.
Jag håller tummarna för att ni ska få lyckas nu! Ge inte upp!