När ger jag upp?

Hej! Är en man i 50-årsåldern som efter att ha gått iväggen för ca 7 år sedan bestämde mig för att ta ansvar för mig själv och mitt liv och dom problem jag hade som ledde mig till utmattningsdepression. Detta resulterade i att jag drog ned på arbete, skilde mig, började träna/äta bra och göra saker som var glädjefulla och hälsosamma för mig. Mitt liv blev mkt bättre på många plan. Efter skilsmässan blev min ex-fru ganska destruktiv när det gick upp för henne att hon utan mig skulle få fixa alla saker som jag tidigare gjort men som hon inte varken visste om eller hade uppskattat att jag gjorde ( bokföring/ ekonomi,allt praktisk underhåll i hemmet och bilar osv). Hon innledde då en mkt omfattande förtalskampanj i hela vårat nätverk inkl våra barn bl.a med att anklaga mig för att vara psykopat och att jag hade våldtagit henne systematisk under många år.Jag hade aldri trott at detta kunde hända - jag kunde förstå att hon var bitter och ledsen över att jag lämnat henne, men kunde inte i min vildaste fantasi tro att hon skulle mista verklighetsförankringen i den grad att hon med alla medel ville försöka att krossa mig. Det mest otroliga är att jag är säker på att hon själv tror på det hon säger, är väldigt aggressiv och aktiv i sin kampanj fortfarande ( skilde oss för 4 år sedan!) samtidigt som hon inte vil att hennes barn skal mista sin pappa och att jag vet att hon tycker att jag har många bra egenskaper och är viktig för mina barn. Det går inte ihop, men ändå ger hon sig inte. Det är som om hon försöker köra framåt och bakåt på samma gång. Jag har farit ganska illa av detta förtal. Ibland möter jag människor i vårat lilla samhälle som inte längre hälsar på mig och jag kan få känslan att dom bara vill spotta på mig. Detta gäller speciellt kvinnor som min ex-fru har i sitt nätverk.
Aggresiviteten i hennes förtal fick en ny skjuts när jag för drygt två och ett halvt  år sedan träffade en ny kvinna. För första gången i mitt liv vågade jag att välja en kvinna utifrån hjärtat, och vi har varit sambo sedan ett halvt år.
Min nya kvinna har anorexi i sin historia, och det visade sig efter ca ett år efter att vi blev ihop( altså ca ett år  innan vi flyttade ihop) att hon ibland missbrukar tabletter/ alkohol.När hon är påverkad blir hon väldigt ledsen och destruktiv och vill inte leva och kan också bli aggressiv och skälla ut mig ( " du tänker bara på dig själv", " du och dina jävla barn" osv). Efteråt blir hon väldigt ångerfull och bedrövad över att hon utsätter mig för allt detta.När hon är nykter har vi det för det mesta väldigt trevligt. Men det är som om hon med jämna mellanrum blir övermannad av en sökan efter olycklighet, som hon då iscensätter genom att bli påverkad. Jag älskar henne och känner att hon älskar mig, men för varje runda med missbruk/ lögner/oförskämdheter och elände, så märker jag att jag sugs in i en djupare och mörkare förtvivlan där jag undrar på om jag har valt fel livspartner.
I alla fall så gick det så långt att jag för en vecka sedan bad om ett samtal med henne, där jag sa att " antingen så hjälper jag dig att packa dina saker och så flyttar du ut idag, eller så ringer du inom den närmsta halvtimmen och anmäler dig till ett behandlingshem, och fram tills dess är det total drogfrihet som gäller". Hon valde det sista, och skall åka iväg 18 jan.
Under den veckan som gått sedan detta blev bestämt, har jag märkt att både hon och jag har sjunkit ned i en svår dysterhet, där vi ibland känner oss främmande för varann, vi sover dåligt, och jag tror ingen av oss känner någon sexlust/sexförmåga.
Den olust jag tidvis har känt för att möta människor pga min ex-frus kampanj, har blivit mkt starkare, och jag måste verkligen anstränga mig för att våga åka till affären ol. Det känns som om jag bara skulle vilja försvinna och inte visa mig för någon. Det hela är som en ond dröm. Aldrig hade jag trott att mitt liv skulle bli på detta sätt. Jag vill ingen något ont, det enda jag vill är att leva ett hälsosamt och glädjerikt och ansvarsfullt liv. Ändå är mitt liv just nu en mardröm.

-Så jag undrar: Skall jag ge upp min nuvarande relation med min missbrukande och depressiva och destruktiva kvinna som jag älskar, eller skall jag hålla ut med att livet är ett helvete några veckor till tills hon kommer på behandling ?
Det känns som om jag varken kan lita på mitt förnuft eller mitt hjärta längre- och vad skall då vara min kompass i livet ?