Följas åt IVF? känner mig ensam

Jag har pco och sambon dåliga spermier att han räknas som halvfertil, så vi har provat hormoner och det är skitjobbigt. Nu har vi precis börjat IVF och jag älskar det. IVF är så mycket bättre än hormonerna, jag tog sprutor från mensen till ÄL sen fick jag en speciell spruta och instruktioner om dag och tid då vi skulle ligga med varandra. 
Med IVF är det många sprutor också men jag slipper ligga med min man en viss tid och dag, nu kan vi äntligen ha sex när, var, hur v i vill typ. 
I början kändes det jobbigt att vi inte kunde få till det på naturlig väg men nu känns det toppen. I framtiden kan vi ha sex när vi vill, hur vi vill, utan att behöva bekymra oss för preventivmedel. 
Jag tröttnade på att ha sex för att bli gravid och inte för att man bara vill.
Yes, jag är dålig på att uttrycka mig men hoppas du förstår vad jag menar, annars kanske en drink kan hjälpa

Det är mycket känslor inblandat det är det, inte alltid att känslorna känns logiska heller.
Vi försökte länge och drog oss lite för att skaffa hjälp, men efter det att jag blev gravid och fick ett MA så fick vi kontakt med vården. Vi var ärliga med dem hur lång tid det hade tagit oss och att pco finns i min släkt osv. Då fick vi höra att ni har ju lyckats även om det inte gick bra så är ni inte gravida igen om ett år så kom tillbaka. Vi kom tillbaka och det var året med hormonerna och en misslyckad insemination. Det kändes jobbigt speciellt som alla runt omkring blev gravida, vi har inte sagt något om våra problem till någon direkt heller. 
Det känns som oddsen har förbättrats för oss nu med ivfen, hormoner och försök hemma er väl 15-20% chans att bli gravid medan ivf är högre för oss, enligt sjukvården. 
Jag kollade på today show om ivf och det är häftigt. 



Tänk att utvecklingen har gått framåt så pass mycket, det känns helt otroligt. De kommer troligtvis plocka mina ägg i nästa vecka och det ser jag framemot. Ska bli så spännande. 

IVF känns för mig mer ordentligt än att bara proppa sig full med hormoner och hoppas på det bästa.

Jag gjorde äggplocket helt utan bedövning, utan att skrämma upp dig med detaljer så jag kommer aldrig göra det igen helt utan bedövning eller narkos. Jag fick höra att 99% klarar ett ÄP utan smärta men jag hörde inte dit. 
Nu är iaf allt bra och jag fått tillbaka mina ägg och väntar på att ta blodprovet om 1.5v som ger mig svaret på om det tog sig eller inte. 
Försöker att tänka på annat och inte känna efter, för om jag känner efter så har jag ju självklart alla symptom

Jag är inne på andra försöket, jag tror det kallas att jag ruvar. Jag är mellan insättning och graviditetstest.

Hur går det för dig?

Jag hade återföring(?) en torsdag och ska testa en onsdag för jag hade inte tid på torsdagen som de föreslog först. En dag mer eller mindre borde inte göra så mycket, hoppas jag, de kollar via blodprov. Dvs nu på onsdag om en evighet.
Känner inga symptom mer än typ mensvärk, men så äter jag också en massa hormoner. Jag hoppas det gör jag naturligtvis, det sattes tillbaka två och tvillingar vore så coolt. Men skulle jag satsa min lön så skulle jag satsa det på negativt just för att jag inte känt något alls.

Du?

Jag tar också progynon/progynova ser ut som små blå p-piller. Jag tar fyra om dagen, helt otroligt mycket. Sen tar jag tre stycken utrogestan 200mg kallas dem här, tror de kallas progesteron i Sverige kanske. Tre sådana om dagen som stoppas in på lämpligt ställe. 
Lite oroande att jag inte känner några symptom men å andra sidan hade jag skit ont i brösten förra gången och det tog sig inte så..... Lite galen blir man när man funderar för mycket på det. 

Befinner mig i Schweiz. 

Jag försöker att inte noja så mycket utan ta det lugnt, man vet ju aldrig. Denna gången har jag inte skött mig exemplariskt som jag gjorde första gången då det inget blev. Jag har druckit alkohol, jag har bastat och joggat också. Samt ätit vad jag vill när jag vill. Får se hur det går snart i övermorgon........

Det gick åt skogen och sen kom en liten flytt emellan. Nu har vi bestämt oss för att försöka i Sverige och fick veta idag att det är semesterstängt på kliniken så vi kan inte göra ett försök förens i augusti. Det känns så långt och tiden bara går och går och det händer aldrig något.
Jag har två misslyckade ivf, en misslyckad insemination och närmare ett år med misslyckad ägglossningsstimulering. 
Aja det som händer det händer och jag hoppas ni lyckas snart!!

Jag loggar inte in så ofta, så därför kommer svaren lite sent.

När blir ert nästa försök?

Det är svårt att ta det lugnt över sommaren även om det är det bästa, men alla omkring oss här är gravida med nummer två eller tre. Det börjar kännas otroligt jobbigt och jag undviker många gravida då jag inte orkar. Trodde inte jag skulle bli "sådan" när jag läste om "sådana".