Min sambos dotter kröp väldig ofta ner hos oss om nätterna. Vi löste det genom att piffa till hennes rum! Vi målade en jätterosa fondvägg och köpte henne ett eget skrivbord samt mycket pysselsaker. Målade hello kitty på väggen och annat hon gillar. Hon älskar sitt rum och Nu kryper hon bara ner till oss om hon är sjuk. Hon är 5 år gammal.
Tycker inte heller att man ska uppmuntra till att sova i samma sängar. Ju äldre de blir desto svårare blir det nog att vänja dem av vid det. Bättre att försöka skapa en trygghet i deras egna rum.
Det verkar ju dock vara så att det händee väldigt ofta för ts och då tror jag snarare att det handlar om att de är otrygga än att de bara vill ha närhet av föräldrarna.
Är vad de vill göra. Gosa med föräldrarna gör man väl på dagarna :) plus att TS skriver att de inte sover bra när barnen sover i deras säng. Därmed inte menat att barnen aldrig ska sova hos föräldrar. Alla kan vi väl få hemska mardrömmar eller bli sjuka och vilja ha mamma eller pappa nära.
Jag tror att ni lägger en allt för allvarlig ton i ordet otrygg. Kan ju ändra det till osäker eller inte hemmastadd i sitt rum. Det är väl klart att barn vill ha närhet men om de inte klarar av att sova själv (tillochmed med en till person i rummet) vid sju års ålder så tycker jag att de verkar som att de inte trivs i sitt rum tillräckligt. Dvs att de är otrygga i rummet och behöver vara nära föräldrarna för att de ska kunna somna om. Det är ju bara en teori utformat efter ett par rader som trådstartaren skrev men för.oss så fungerade det ju att ändra om i bonusdotterns rum och låta henne få bestämma lite saker själv. Nu sover hon enbart hos oss om hon haft en mardröm eller om hon är sjuk. Hon verkar dessutom sova bättre i sitt rum nu än vad hon någonsin gjorde i vårt.