Det känns som jag sviker barnen när jag jobbar heltid!

Har barnen inte en pappa som kan jobba mindre? Kan du inte gå ner till 75%?

Barnen far inte illa av förskolan men du verkar inte redo.

Pappan är VD på ett stort företag, reser mycket och så. Jag har jobbat några månader på detta nya jobb och efter årsskiftet har jag tänkt fråga om jag får jobba 85 procent. Jag borde vara redo. Minsta barnet är två år. Hade jag varit hemma längre hade jag varit mindre redo för var dag som passerar. Ju längre hemma, desto mindre redo, tror jag.

Det låter helt fantastiskt att din sambo är VD men han borde fortfarande ta hand om sina barn. Du har ju varit hemma hur länge som helst, varför går inte HAN ner i tid??

Om han är vd borde han väl kunna jobba en del hemmifrån och kunna förkorta dagarna på det sättet.

Redo mentalt behöver inte ha med tiden att göra utan andra omställningar som hur upptrappningen ser ut, stödet hemma, förståelsen på jobbet osv.

Maken gör absolut vad han kan. Han jobbar åttatimmarsveckor trots sin tjänst. Han kan inte gå ner i arbetstid då han, i jämförelse med andra direktörer, redan bantat ner sin arbetsdag i absurdum. Om han skulle jobba hemifrån med barnen omkring sig skulle han inte kunna jobba. Han lämnar barnen varje dag till skola och dagis så att jag kan börja jobba 0630.

Nej, det handlar mer om mina känslor för att lämna barnen hos någon annan. Jag har varit föräldraledig i sex år och har svårt att släppa min kontroll över hem, familj och barn. Och saknaden över barnen tär på mig. Jag känner superstarkt att jag sviker dem och inbillar mig att de tar skada av att bli lämnade, att vår relation tar skada, att det är tokigt att jag jobbar över huvud taget.

Ingen mer som tänker som jag? Som lyckats tänka om, fortsätter jobba och mår bra??

Han jobbar åttatimmarsDAGAR, menar jag så klart. Klart han tar hand om sina barn.

Jag menade inte han skulle ha dem hemma när han jobbar utan att de inte behöver vara på förskolan under restiden då.

Men vad vill du då? Tror du får börja där. Vill du jobba heltid och träffa barnen 4 timmar per dag eller vill du vara mera hemma? Om du tänker dig in i framtiden och föreställer dig hur du känner efter att ha levt som du valt. Är det en bra kännsla eller en dålig kännsla? 

jag jobbar inte men jag pluggar 110% 

Jag tycker det är jobbigt att vara borta från barnen så mycket, det tycker min dotter med.. Hon säger ofta att hon tycker vi ses allt för lite..

Jag vill inte missa den korta tiden de bor hemma och man får se hur de utvecklas och allt som hör därtill.

Jag skaffade inte barn för att missa mina barns uppväxt och utveckling..

Nu ska vi ha barn i april så då kommer jag vara mammaledig och barnen kommer bara gå på dagis 15h/v och då kommer jag kunna umgås massa med barnen OM jag kommer njuta massor kan jag lova..

Sen den dagen jag börjar jobba kommer jag aldrig börja jobba 100% utan max 75-80%

Livet är för kort för att allt bara ska hänga på sig på pengar.. För mig är inte pengar allt..

 

Jag tror personligen inte att barnen alls behöver lida (förutsatt att ni har bra barnomsorg och att ni har det bra i familjen i övrigt etc.). Men du verkar ju inte alls må bra av detta så du kanske bör välja annorlunda (om nu inte din  man vill få ner i tid - det kanske skulle hjälpa dig?). Själv har jag inga problem med att jobba heltid och min man jobbar för det mesta heltid också (eget företag så det växlar). För mig är det normen, jag är själv uppvuxen så och jag känner väldigt få föräldrar som jobbar deltid. Men skulle jag må som du beskriver skulle jag nog tänka om.

Jag håller med fullständigt, förutom att jag hör till dem som har valt att jobba lite mindre efter att barnen kom. Min man jobbar heltid, men han jobbar å andra sidan mycket hemifrån.

Sömnstörningar ska man ta på allvar, att inte sova tillräckligt får dig också att må sämre än du skulle göra av situationen om du fick sova som du skulle. Var rädd om dig och se upp så att du inte brakar ihop fullständigt. Försök att gå ner i tjänst, om det är möjligt.

Kan du jobba hemmifrån och på så sätt få sovmorgon?

Jag vill inte jobba hemifrån. Har bara en två kilometer till jobbet så det ger mig sovmorgon på max tio minuter ;). Min treåring hade haft det "jätteroligt" på dagis i går och det gjorde mig så gott att höra.

Det viktigaste i denna fråga tycker jag är du själv. 
Vad vill du? Trivs du med att vara hemma och känner du att du vill vara det?
Vill du ev offra karriären och vara hemma i 10år till? Kommer du att vara bitter om 10 år när du ska ut på arbetsmarknaden igen och det kanske är svårt eller har ni möjligheten att låta dig vara lyxhustru när barnen väl flyttat hemifrån och skulle du trivas med det?

Det är för din egen skull och ditt eget mående som du ska välja. Barnen har inte extremtider på förskolan och de far inte illa av att vara där.
Även om barn ibland säger att de vill vara hemma så är det för det oftare problem att få med sig dem hem än  att lämna dem där.

Vi har företag här hemma så jag är hemma mycket med barnen och skulle kunna ha dem hemma ännu mera, tycker jag, men det tycker inte barnen själva... 

När barnen flyttar hemifrån är jag pensionär. Nej, har aldrig velat göra karriär. Jag fick nu möjligheten till ett jobb i denna lilla stad och kände att jag säkert fått vänta fem år till nästa chans och då har jag varit hemma alltför länge för att verka attraktiv inom min yrkesbransch. De två äldre barnen vill vara på fritids efter skolan. Den minsta, tvååringen, trivs på dagis. Treåringen vill vara hemma. Jag vet att det är bra för barnen i långa loppet att få umgås med andra barn. Ska gå ner i arbetstid efter årsskiftet och hämta kl. 15 i stället. Då kanske det känns bättre. Vi lämnar dem kl. 0800. Det är ju inga långa dagar, eller hur?

Jag upplever det så tragiskt att vi skaffar barn som vi ganska omgående lämnar över till andra vuxna för att själva ägna minst åtta timmar åt att resa till jobb, jobba, resa hem och stanna till vid mataffär, hämta barn, hem och laga mat, sätta dem framför tv:n för att sen säga god natt. Alla är på var sitt håll under dagen och så ses vi några få timmar på kvällen. Trist liv!

Hej! Jag håller med dig, det är ett konstigt samhälle vi lever i där man lämnar bort sina barn och börjar jobba heltid när barnen är så små. Det är ju normen att göra så här i Sverige. Frågan är vad som egentligen är bäst för barnen? Min son är snart 2 år och jag har jobbat 80 procent sedan drygt ett halvår och ska snart gå upp i hundra procent. Får också en känsla av att jag sviker mitt barn om jag jobbar heltid, men samtidigt gör ju de flesta andra mammor det. Man måste tänka på sin egen hälsa. Hur har det gått för dig? Det var länge sen den här tråden startades ser jag.