Killar: Tjejer får heller inte napp vid nätdejting

Njae, jag har skrivit avhandling om just dejta på nätet, internetdejt och liknande, jag har dessutom över 15års erfarenhet av detta. 

När jag var på nätet första gången och chattade, det var 1996 och det var på aftonbladet chatt, ni som vet vad jag pratar om, vet hur opersonligt det var. Det enda som gjorde att man kunde se skillnad på olika användare, var för att man hade olika "färg/nyans" på texten, samt ett nick-name. Det var en rullande webbsida, som uppdaterades lika fort som folk skrev och ja, det blev inte så lätt att få en flytande kontakt.

Tiden gick och man kunde sedan ha kontakter på samma sätt, fast bara de som man "markerade" kunde läsa det man skrev. Detta gjorde ju att man kunde skriva specifikt och sedan se om något specifikt kom tillbaka. Även här var det väldigt svårt. Jag träffade dock tre stycken på detta sättet, med ok resultat.

Sedan gick det rätt så snabbt till de mera privata sidor, så som Skunk, Lunarstorm etc. MEN runt 2000 fram till 2005, så var det någorlunda seriöst att träffa någon likasinnad på nätet. På den tiden så var det de som träffade folk på nätet, samt de som träffade folk "på riktigt", dessa två grupper var ofta separerade. De som inte hade så mycket kompisar, som kanske inte hade bästa självförtroendet, som kanske inte hade så bra utseende, som kanske hade barn som hindrade de från att gå ut och träffa folk som vanligt etc, de såg nätet som en bra möjlighet.

Förr så var det dessutom väldigt mycket det som man SKREV I TEXTEN som var det viktiga, eftersom det var det som var tanken med att just träffas på nätet, att man inte såg varandra först och döme utifrån det, utan att man helt enkelt blev intresserad i en personlighet som baserades på det som man skrivit i text. Då det oftast var likasinnade, så var det samma grupp utav människor och därför var det inte denna hysteri om bekräftelse, uppmärksamhet, boosta sitt ego etc, utan det var kärlek utifrån det inre, som man sökte.

Det har hänt väldigt mycket sedan dess och idag är det, som ni vet, helt annorlunda. Idag så används nätet och dejtsidor väldigt ofta av människor som har som "komplement" till vanliga sociala livet, många skiter fullständigt i människan bakom skärmen, har den inte det yttre, då kan det vara så, man skiter i vad som står i texterna så länge inte det yttre finns där.

Det är dessutom väääääldigt många tjejer kvinnor som använder nätet för att BOOSTA sina ego, få uppmärksamhet och bekräftelse, som de REDAN får i verkliga livet. Det är OCKSÅ en väldigt massa idioter män killar gubbar, som gör att väldigt många tjejer kvinnor drar sig från att vara på nätet i seriös mening, för att alla dessa idioter till gubbad män killar, som inte har goda tankar, förstör så mycket.

DOCK så hävdar jag att det spelar ingen roll hur ful du är som tjej kvinna, det finns ALLTID någon man som vill ha dig, sedan är det kanske inte den man som DU vill ha, men då får du en valmöjlighet iallafall. För killar och män så är det väldigt annorlunda. Själv har jag kontaktat och presenterat mig till ÖVER 150 TUSEN tjejer kvinnor under dessa 15år som dejtande på nätet. Jag har allt som oftast fått höra hur fel, ful, oattraherad, "inte rätt", att jag saknar "det" bla bla bla.

Och ja, efter att få hört och erfarat allt detta, från att redan från början kanske inte ha det bästa yttre och självförtroende, retad mobbad inte några direkta vänner och så, så har det lett till att jag mår väldigt mycket sämre. Jag inser att mitt yttre i kombination med mitt inre, inte är något som någon vill ha, 150 tusen tjejer kvinnor kan troligen inte ha fel. Att jag är mörk till ytan med svenska föräldrar adopterad, det gör ju inte saken bättre, eftersom till ytan, så är jag ju mörk och blir väldigt lätt kopplad med muslim, som ju våldtar, låser in sina fruar, misshandlar och liknande. 

Det gör ont i hjärtat, det enda som jag vill, är att bli älskad, få älska en annan, dela mitt liv, mina tankar, mina drömmar och mycket annat, om det inte vore för mitt otroligt fula oattraherade mörka jvla yttre, då hade jag kanske också varit en utav er som har kärlek, familj, barn, någon som frågar hur ni mår, som pussar er i nacken innan ni somnar eller som rent av ni själva pussar i nacken, kramar om etc.

För att inte göra det allt för drastiskt, så har jag bestämt mig sedan ett tag tillbaka, att jag ska göra lite saker i mitt liv, sedan kommer jag ta mitt liv, för mitt liv är inte värdigt. Många pratar om att en som har svår cancer och levt i många år, kanske borde få aktiv dödshjälp (om de själva vill det), för att personen i fråga lider. Jag och många med mig, vi lider också, något otroligt mycket, inte utav cancer eller så, utan en psykisk tomhet som vi troligen alltid kommer att leva med. 

Är det ett liv värdigt att leva, i ensamhet? Ångest? Oro? Utan kärlek, utan vänner, utan medmänniskor, utan socialt nätverk, alltid bli utdömd, och ja, ni kan ju tänka er att blivit mobbad och utstött i över 30år, inte har man något direkt självkänsla, än mindre kroppspråk som är så bra, för att det får man genom övning, men om man inte har någon, det blir en ond cirkel. Jag tycker inte man ska ta livet av sig, men jag tycker att om man inte sårar någon så som barn föräldrar syskon eller fru man sambo kille tjej, då tycker jag att man utan att känna skam, ska få ta sitt liv om man mår så dåligt.

Det är sorgligt eftersom alla som mår dåligt, oftast har försökt att få mycket hjälp, så som jag gör nu och gjort i flera år, men ingen vill veta av en som mår dåligt, en som inte alltid är positiv, och hur tusan blir man positiv i sin ensamhet med ångest oror och vrede? Precis, det säger väl sig själv, att någon som har det bra, behöver sträcka ut  handen till en som har det dåligt, innan dess så kommer det endast evt vara andra som mår minst lika dåligt som är de enda som accepterar dig, finns gäng, grupper i samhället som jag kunnat vara med, men det är människor som gått steget längre och skadar andra människor, gör dumma saker etc. Dessa människor är jag välkommen bland, har varit där för länge sedan, har lämnat det livet, lämnade det livet för jag trodde någonstans att jag skulle vara välkommen i en vanlig värld, men men.

LÄS det jag skrivit ovan, tänk en extra gång när ni ser en nedstämd människa, leeee mot personen, nicka, säg hej, håll upp dörren etc. Troligen kommer personen inte utåt reagera något direkt, eftersom den blir så chockad eftersom detta troligen aldrig hänt människan förr, men när den personen kommer hem, när den ska lägga sig, då kommer den att somna med ett leende på läpparna och vara evigt tacksamma, en bit på vägen till ett bättre samhälle.

Önskar jag själv haft någon som såg mig, men jag fick alltid höra så som många här skriver, att jag antingen får skylla mig själv, eller att jag får vara nöjd med livet som det är alt att jag "ska göra något åt det" och för att jag ska göra något åt det, så krävs det att andra är villiga att släppa in mig och folk som mig, för annars spelar det ingen roll hur mycket vi gör.

Kan även tillägga att jag har 4år teknisk utbildning, samt 5års universitet utbildning, sedan kanske jag inte behöver säga att jag inte har fått ett enda jobb, eftersom det är rätt uppenbart att ingen vill anställa någon som inte har självförtroende, absolut inte som är mörk utan självförtroende, "det" etc..... Så nu är jag sjukpensionerad, väntar på att få dö en stilla död, men är lite saker jag ska göra först.......... och NEJ, jag kommer inte skada eller såra någon annan genom min död, skulle aldrig slänga mig framför ett tåg, eller frontalkrocka med en bil eller självmordsbomba mig inför andra, nej jag kommer att ta mitt liv i ensamhet, precis så som jag blev född, precis så som jag levt och även så jag kommer att dö.

Hoppas ni har det bättre och JO, om jag hade haft ett något finare yttre, så kanske folk bekräftat mig pyyyytttteee lite, istället för att kalla mig för "bananbåtsbarn" , "jävla neger", "apa" etc, kanske någon sagt "vad fin du är" eller "vad snäll du är", men sådant säger folk först när dem accepterat det yttre. Vi talar om nätet, för inte går man ner på stan själv och börjar prata med folk, och när man fått höra av 150 tusen tjejer kvinnor hur fel ful etc man är, då är man inte så tuff......

Sköt om er alla

Håller inte med dig. Finns massor av ensamma tjejer också. Som blivit mobbade i skolan, aldrig haft några kompisar, aldrig nu heller blir tillfrågad när tjejgänget på arbetsplatsen ska gå ut och festa. Aldrig haft några möjligheter att visa upp sig i en miljö, som är avsedd för att man ska ta kontakt med det motsatta könet. Finns massor av tjejer som läser de där Harlequinromanerna och ser på romantiska komedier, och bara drömmer och längtar att de ska träffa någon man av en romantisk slump, som tar hand om dem och räddar dem från den hemska vardagen på okvalificerade jobb med elaka kvinnliga förmän o.s.v..

Jag skulle faktiskt tro att ensamhelt och kärlekslängtan är lika spritt över både den manliga och den kvinnliga populationen. Kvinnor har dessutom den nackdelen, att de har färre år på sig - då de förlorar sin fertilitet och anses oattraktiva mycket tidigare i livet än män. 

Många killar skriver sina presentationer som krattor. De kan inte stava och har inga intressen etc. Det klassiska är att de skriver att de inte har nåt att skriva eller inte kan skriva om sig själva. Så visst går det att sålla på presentationen.