Små barn, umgänge. Våld!

Det här är en historia som upprepar sig om och om igen. Du är en av många. Först blir ni ihop med en man och ganska snabbt skaffar ni barn. Sedan upptäcker ni att han är omöjlig att leva med och inte fungerar som förälder på ett eller annat sätt. En del har förstånd att i alla fall dra därifrån efter en tid, andra stannar i flera år och skaffar fler barn. Under tiden pågår som i ditt fall misshandel i någon form eller grad, vilket inte är ovanligt.

Sedan en dag så hamnar ni i det läget att ni måste skydda barnet mot den här hemska pappan. Då har ni inga bevis för misshandeln eller annat, inga vittnen, ingenting, men blir oerhört besvikna över att rättssamhället och alla instanser inte bara tror på ert ord. Hur skulle det se ut om man bara kan gå till domstolar och andra myndigheter och påstå saker och de ingriper mot den man anklagar för något? Då vore det ju inget rättssamhälle.

Alltså ligger ansvaret faktiskt också tungt på dig. Det är ju sant att du valde honom som pappa till ditt barn. Att ni bara varit ihop en kort tid innan ni fick barn gör knappast saken bättre. Det höjer ju inte ditt eget omdöme till skyarna direkt.

Nu tror jag att du menar att det är knepigt att rättsprocessen om misshandel är ett fall och vårdnad-, boende- och umgängesmålet ett annat. Självklart är det så. Det är ju i grunden två olika saker. Dock kan en dom i misshandelsmålet påverka det andra och det förekommer. Det knepiga är om dessa kommer i fel ordning. Det får du ta upp med din jurist och se vad ni kan göra åt och du kan gå tillbaka till domstolen om du har en dom som skulle kunna innebära att något bör ändras utifrån den.

För övrigt är det förstås helt sant att även små barn tar skada av trauman, men barn är också tåliga om de får det bättre. Ditt barn har inte träffat sin pappa på ungefär ett år, så du kan rimligen inte ha en aning om barnet är rädd för sin pappa eller inte. Det är bara du som tänker så, inte ett faktum. Din son skulle troligen vara lika osäker med vilken man som helst det inte har träffat förut. Främling som främling.

Vilket naturligtvis är för jävligt. Dock är det större sannolikhet att göra något åt det, oavsett om det handlar om att lagföra människan för misshandel, hot etc. eller om det handlar om att skydda sina barn, om man har bevis.

Har vi hög våldstolerans? Nej, det håller jag inte med om. Inte generellt. Däremot finns det folk som har det och det är ju upp till dem.

Alla väljer vi väl själva vem vi ska leva ihop med och vem vi ska skaffa barn med? Det är ofta så att mannen visat dessa tendenser tidigt, men att kvinnan ändå väljer att stanna kvar och även skaffa flera barn med honom. För ett val är det. Kvinnor är väl ändå inte i behov av förvaltare hela bunten?

Självklart kan våldet vara en orsak till en separation, men inte sällan har det pågått under en längre tid då kvinnan inte sökt vård, inte anmält, inte sparar några bevis och inte ens berättat något för sina närmaste. Jag vet inte hur många gånger jag hört det här. Men sedan, när de inser att de måste skydda framförallt sina barn, då lägger de korten på bordet. Det är bara det att ett rättssystem, som väl alla vettiga människor vill ha, inte kan döma någon enbart på någon annans utsaga hur som helst. Som om jag bara kan anklaga dig och du blir dömd.

Sverige är oerhört barnvänligt. Dyrast är alla dessa tvister för samhället även om det förstås finns jurister som tjänar ganska bra på det. Men att det blir tvister är väl inte samhällets fel? Det är vi väl ansvariga var och en i olika grad. Hur ska samhället som någon slags anonym klump kunna vara ansvarig? Vi har ju knappast något att säga till om när det gäller vem folk lever och skaffar barn med.

Jag tycker att det är nedlåtande mot kvinnor att bara göra dem till offer hela tiden. Det är nog inte sällan just den inställningen som gör att kvinnor finner sig i att leva med män som misshandlar dem.