Vad är det obehagligaste ditt barn sagt?

Min äldsta dotter var ca 2,5 år och väldigt vältalig när hon satt och lekte vid köksbordet och jag satt mitt emot henne. Rätt vad det var så börja hon upprepa: thailand,thailand,thailand. (11 månader innan hon föddes hände tsunamin 2004, och tsunamin hade inte pratats om hemma hos oss).Jag sa : Varför säger du så? Dit vill man inte åka, det hände nåt hemskt där förut, en tsunami. Då försvann min flicka bort i blicken, och såg tårögd ut och sa: Jag VET, jag var där. Jag gick på vägen när jag såg den komma , jag försökte hjälpa några, men jag dog själv.
Vid det laget börja jag tycka att det kändes väldigt obehagligt men skrattade lite nervöst och sa: vilka dumheter , det har du ju inte.
Då slog min dotter näven i bordet och luta sig fram medan hon spände ögonen på mig och sa: Tror du mig inte? Det finns bilder på mig från då, jag var en stor tjej då!!
Då var de så creepy så jag var tvungen att lämna rummet en stund, kändes som att min lilla flicka var nån vuxen där i köket för en stund. När jag gick tillbaka fråga jag om thailand, och det hon sagt och då skratta hon och sa bara: de ha ja inte sagt, du e tokig mamma.....

Min mormor var som barn väldigt känslig för det övernaturliga. Hon har berättat om flera händelser, här är en kuslig händelse:

Då hon var liten (ca 5 år) var hon ute på gården med sin kompis. Det var vinter och de var ute på gården för att bygga en snökoja. Plötsligt ropar mormors kompis att "Kolla, Liisa kommer hit också!" Då min mormor kollade upp ser hon Liisa komma springande mot dem. De båda vinkade åt henne och ropade att komma och leka. Sedan då Liisa var några meter ifrån dem så försvann hon plötsligt. Både mormor och hennes kompis förstod inte vad som hände och de försökte leta runt i snön efter kompisen. Då de inte hittade henne sprang de båda hem för att berätta åt sina mammor. Då min mormor då sa åt sin mamma att Liisa bara försvunnit rakt framför dem så svarade hennes mamma: "Men Liisa dog igår kväll i tuberkulos".

Det här känns ju väldigt kusligt då både mormor och hennes kompis såg Liisa samtidigt. Mormor har efteråt sagt att Liisa nog kom för att ta farväl av dom, för de var bästa vänner. 

 

Kallas det något speciellt?

Min lille tittar ibland ut i "ingenting", men mot en fix punkt, och skrattar och jollrar på samma sätt som han vanligtvis gör mot oss i familjen. Jag tycker iofs inte att det är obehagligt utan väljer att tro att han pratar lite med min bror som är död sedan länge.

Min dotter har börjat viska med någon i vårt hem. För någon da sedan skulle hon och jag gå på dagis. Hon började ropa efter sin pappa (som då inte var hemma) för att sen börja viska. Jag frågade om hon pratade med spöken och hon säger ja. Kan säga att jag lämnade hemmet riktigt snabbt!

Dagen efter var hon och jag hemma och busade i sovrummet. Hon börjar återigen viska och jag frågade om hon pratar med spöket. Hon säger ja igen och jag frågar vart spöket är. Hon pekar mot garderoben men sen pekar hon bort mot vardagsrummet, som om spöket ått iväg. Jag får kalla kårar och dum som jag är frågar jag om spöket är snällt.  Hon kollar på mig och säger Nej.....

Jag är skiträdd!!

Tack för tipsen, men lär tyvärr inte få så mycket bättre svar. =)  Min dotter är 1,5 år

Har i hela min uppväxt känt att jag har någon med mig, så jag hoppas det är nån snäll liten person =)

Små barn hallucinerar pga deras starka och kreativa sinne för fantasier. Det är förklaringen till 80% av barnen i den här tråden. Övriga procent: 10%: barnen har hört de vuxna prata om nån som dött eller att t ex "ja mamma är död men ni kommer ses igen". Sorry, men så är det. Spöken finns bara i våra fantasier. De sista 10%= någon form av reinkarnation, och de enda äkta - kanske.