Vad är det obehagligaste ditt barn sagt?

För 10 år sedan började min systerson se saker under tre veckors tid, bara så där helt plötsligt. Pekade ofta och frågade: Vem är hon? Vem är det där? Varför gråter flickan där i hörnet? Vi såg aldrig nått, men han kunde beskriva hur de såg ut osv.
I hans rum började också en rullgardin åka upp hela tiden, han vaknade och klagade på att det var ljus (var sommar), en kväll såg både jag och min syster den åka upp, vi hade ju trott det var fel på den här mekanismen som håller den nere, men den åkte upp jättesakta.

Sen satt vi och åt frukost, han var som vanligt, han hade pratat mycket om döden ett tag för vi hade sett lejonkungen. Ni vet: När ska jag dö? När dör ni? osv osv.
Men den här morgonen sa han helt plötsligt:
"Mamma, du MÅSTE lova mig att du inte gråter och är ledsen när jag dör! Lova!"
Vi förklarade att han inte alls skulle dö, "du kommer bli stor och få egen familj" osv 
Men han envisades, tvingade alla han mötte att lova att inte bli ledsen, min syster var faktiskt orolig att filmen lejonkungen inte vart så bra för honom att se. 
Dagen efter den frukosten drunknade han på badstranden, han blev bara 4 år och 9 månader gammal.
Det var en olycka, ingens fel, det gick bara väldigt fort.

Vet inte om det var just lejonkungen och drömmar osv som gjorde allt men det var svårt att smälta i efterhand.
Fast en del av mig vill ju tro att det var nått fint, att nån var där för att hämta honom. Fast då tror jag egentligen inte på sånt alls men.. nånstans vill man ju tänka att han kom nånstans där det är tryggt och vackert och att de förberedde honom på det. Kanske låter hemskt.. Men jag tänker på det ofta än idag.
 

Tack till er som beklagar sorgen, det är 10 år sedan nu men man glömmer aldrig en sån sak. Han var en väldigt fin liten kille :)

GUD jag kom just på en bekant historia om deras unge!

Paret köpte ett hus på landet, lite risigt äldre som behövde renoveras. mamman var gravid när de flyttade in.
Men mamman förstod ganska direkt att det spökade där, det hände massa konstiga saker, grejjer som föll i golvet, flyttade isg, fönster och dörrar som åkte upp. Pappan vägrade tro på det här och sa att det är s med gamla hus. 
Sen kom barnet, en flicka. Redan första månaden sa mamman att det inte kändes bra, det blev mer och mer aktivitet, lampor som slockande och slogs på, tvn som gick igång och stängdes av, underliga läten, saker som föll i golvet.
Pappan skyllde på sneda väggar och knakande trä osv, och det är ju faktiskt väldigt logiskt.
När dottern var 8 månader satt pappan nere i vardagsrummet, mamman sov och han hade babymonitor påslagen. Då hörde han en mansröst i monitorn som riktigt RÖT att de skulle dra därifrån. Han kubbade till rummet och där låg hans dotter och gallskrek, fanns inget tecken på att nån varit i rummet.
Han tog ungen i famnen, väckte frugan och satte sig i bilen.  De gick bara tillbaka för att packa och flytta. 

Men det läskiga i det hela, FYRA ÅR senare kör de av en slump förbi i närheten av det här huset. När dottern ser huset utbrister hon: Ush mamma! Titta där! Där bor den jätteelaka gubben!
De frågade då vad hon menade och mest på skoj körde pappan in mot huset och flickan sa:
Ja men där i huset! Han är jättedum, han tycker inte om oss...

Ungen var ju bara 8 månader när hon bodde där, hon kan knappast minnas pappans och mammans reaktioner och borde inte ens minnas huset.
Ryser varje gång jag tänker på det