Missy40 skrev 2014-04-16 21:34:25 följande:
Jo visst är det så, man anpassar sig ju. Man gör det man märker funkar på ens barn =)
Det som (troligtvis) för mig gör att bägaren rinner över lite då & då när det gäller omgivningen är att det känns ibland som att folk "förringar" dom svårigheter som man har. Nästan trivialiserar dom, vilket gör att jag känner mig lite "klappad på huvudet" och lite "Dålig-Förälder-Som-Inte-Klarar-Av-Sitt-Barn" ungefär. =/
Jag har inte haft så många andra barn i kring mig så det har inte funnits så mycket att jämföra med och när min son blev lite äldre och började utredas så var jag så inkörd i alla rutiner man skaffat sig etc att jag säkert satt på Bup och nästan trivialiserade problemen själv..haha.
Jo, så är det ju. Man anpassar sig efter det barn man har och märker inte alltid att det är annorlunda mot hur andra familjer har det. Jag har två barn och hade länge gått och förundrats över att folk kunde ha TRE barn och verkade klara det bra. Diagnosen blev för mig en förklaring på den känslan. Det var inte min föräldraförmåga det var fel på, det var mitt barn som hade större/annorlunda behov än andras barn.
Jag blir också galen när bl a mina föräldrar bagatelliserar sonens svårigheter. Samtidigt kan jag ju se folk omkring mig som har olika slags problem med sina barn och känna att på vissa sätt är vi lyckligt lottade. Min son har t ex väldigt låg impulsivitet. Jag har aldrig behövt "jaga" honom för att förhindra att han gör något farligt som jag ser andra barn göra. Han stoppade aldrig saker i munnen, har aldrig klättrat upp på saker och trillat ner o s v.
Sedan att vissa människor omkring mig inte kan förstå att jag inte kan göra vissa saker som de kan med jämnåriga barn, t ex prata länge i telefon med en kompis eller åka iväg på en oplanerad utflykt, det har jag slutat att bry mig så mycket om. Jag och min familj har vår upplevelse och den är nog väldigt svår för andra att sätta sig in i.
