Aspergersföräldrar som vill utbyta tankar och erfarenheter

Hur hanterar ni matvägran?
Vi har 3 barn varav den äldsta (13år) fick diagnos ADD för några år sedan, och autism för någon månad sen. Våra yngre barn är väldigt annorlunda så även att de varit väldigt speciella på sina sätt så har vi tyckt att om den stora har detta, så har de andra definitivt det inte. Nu har vi dock insett att det kan vara något autism-spectra-problem som de har också. Vi står i kö för utredning, men med den store tog det 3 är från det vi kontaktade dem tills han fick diagnosen autism så vi får väl se hur det blir.

Nu till min fråga: ett av de största problemen i vår familj är maten. alla tre är till viss del matvägrare, och värst är mellanpojken (11 år). Tidigare så lyssnade vi på dem som sa att om barnen inte äter så låt dem gå utan mat den måltiden så äter de desto mer nästa måltid. Det är bara det att de gör inte det... Många dagar har mellanpojken vägrat frukost, vägrat skollunchen (bara druckit vatten, knäckebröd äter han inte), inte tagit sej något mellanmål när han kommit hem från skolan, och sist vägrat kvällsmaten. Så när klockan är 9 på kvällen så kom det fram att han var väldigt hungrig och att han inte ätit något som helst på hela dagen. Bara att ställa sej och laga något som han äter!
Nu har vi övergått till att ge honom åtminstone lite makaroner de måltider som vi vet att han inte kommer att äta. Problemet är att han äter nästan ingenting alls. Han har fått näringsdrycker från dietist, men han dricker inte dem heller, för de har "en bismak". Han äter ingen frukt, inga grönsaker, inte fisk, inte helt kött, inte ris, inte bröd annat än fyrkantig franska om han får chokladpålägg (han äter inte om vi har råkat köpa franska med rundade kanter...!), inga frukostflingor annat än weetabix. Och han lever inte på sötsaker istället, för han äter inte bullar och inga andra kakor än kladd-chokladmuffins. Köttbullar och köttfärssås äter han hemma, men efter att vi börjat fråga ut honom om maten på skolan så kom det fram att han äter inte detta på skolan eftersom de har lök i...

Vad gör man???

Tidigare så har han hjälpligt följt sin viktkurva på "nästan undervikt" och då har vi tänkt att han ju måste få i sej det han behöver på något sätt, de måltider som han gillar maten äter han ju väldigt mycket. Men senast de vägde honom på skolan så hade bmi rasat till ren undervikt.
Nu ger vi honom varm choklad en till två gånger om dagen, och han får havregrynsgröt (något han äter just nu i alla fall) varje kväll innan han lägger sej, även om han matvägrade på middagen en timme tidigare (ibland äter han inte ens det han brukar äta) och vi försöker att laga något till honom varje måltid som han äter. Det är ju bara det att våra andra två barn är också matvägrare, fast inte lika extrema. Det finns bara en eller två olika maträtter som alla barnen äter. Att laga 3 olika rätter varje mål tar på krafterna... Och det känns ju lite opedagogiskt att ge honom precis det han vill ha när vi ju egentligen vill att han ska lära sej äta lite bättre. Men vi kan ju inte låta honom svälta sej till döds bokstavligt talat!

Finns det någon annan som har problem med barnens ätande? Hur hanterar ni det?

Tack!
Min äldste har haft problem länge i skolan etc, och hans diagnos efter 3 års väntan och utredning kom inte som någon stor överraskning, men för min 11-åring så var det bara några månader sedan som jag plötsligt insåg att han nog har någon inom autism-spectrat också. Men han är så olik den stora - 13-åringen är mycket "dämpad" och lillgammal, men 11-åringen kan inte vara stilla en sekund och är på vissa områden väldigt barnslig. ADHD har jag länge tänkt om 11-åringen, men så länge han inte hade problem i skolan så har jag tyckt att det inte tjänar något till att dra honom igenom en utredning. Kompisar har han haft också.
Enligt läraren i lågstadiet så satt han större delen av lektionen och snurrade runt på stolen, viftade på armarna, gjorde knasiga ljud ibland och gjorde inget som han skulle. Men när hon sa till honom på skarpen att nu måste han verkligen börja jobba så gjorde han hela lektionens arbete de sista 5-10 minuterna. Så han kom aldrig efter utan hann med utan problem ändå.
Men nu i mellanstadiet i en ny skola eftersom vi flyttat, så har jag fått rapporten att han uppför sej lika dant som innan, förutom att han inte längre hänger med. Att han skulle ha adhd eller liknande har de dock inte alls märkt några tecken av...
Att han har uppfört sej lite speciellt hemma har jag tänkt har varit för att han avreagerar sej hemma, inte orkar vara stor och inte orkar med vissa saker. Vi har bara låtit honom ha sina rutiner hemma utan att fundera över dem. Så länge man följer dessa så fungerar han bra och är glad och nöjd. Men så när vi av olika anledningar försökte ändra på lite saker hemma då blev det liv! Tex så märkte vi att när min man blev arbetslös och 11-åringen hade sovmorgon så tänkte jag att han nog ville sova på morgonen och inte bli väckt kl 06. Men det var total katastrof hemma den morgonen, min man fick knappt iväg honom till skolan över huvud taget, bara för att inte jag hade gett honom hans kläder på morgonen utan min man tog fram dem åt honom, och dessutom så lade inte min man kläderna på rätt ställe i 11-åringens säng...
Han har även många andra låsningar. Nya kläder funkar inte alls. Han har dålig tidsuppfattning. Han bokstavstolkar. Han kan inte hålla reda på något. Han totalvägrar ta på sej svarta strumpor (har gjort i ca 4 år), men svarta byxor och tröjor går bra. Men detta har inte gett några problem i skolan tidigare år, så jag har tänkt att han kanske växer ifrån det. Att mat-problemet är ett vanligt problem bland asberger-barn hade jag ingen aning om förrän jag läste om det här på Familjeliv. Men nu när jag lägger samman allt så lutar det nog kraftigt åt både adhd och asberger. Så det är väl bara att inse att även mat-problemet, som är det största problemet hemma, kommer att finnas kvar ett tag till.
Det som är jobbigast, det är när vi har lagat 3 olika sorters mat, och så äter någon eller några inget alls för "ja, jag gillar det, men jag har inte lust på det idag". Då har man lust att kasta ungen ut genom fönstret... Så nästan alla måltider är det minst en som inte äter något alls, hur vi än försöker. Det är svårt att veta hur långt man ska gå med att vara tolerant, även om man handlar efter hypotesen att vi har att göra med 3 funktionshindrade barn...
Men det är skönt att veta att det inte bara är våra barn som är "omöjliga"!

Det blev visst ett långt inlägg igen, det känns liksom skönt att få skriva av sej lite.