Hjälp mig att stå ut!!

Jag känner igen mig, jag och min pojkvänn som har varit tillsammans i lite mer än tre år men vi har inte flyttat ihop än men vi har planer på att skaffa en gård tillsammans och letar. Han har en dotter på 19, jag har en dotter på 10.

Ibland känner jag att dethär kommer aldrig att gå. Hon tog studenten i våras och har sen dess suttit hemma på sitt rum och spelat dator. Hon bor heltid hos sin pappa nu, när vi träffades var hon ibland hos sin mamma på helgerna.

Det är inga "öppna" konflikter mellan oss tre, hon och hennes pappa har en hel del bråk om att hon ska hjälpa till hemma men än så länge är jag inte inblandad i dem mer än att jag hör om dem genom honom.

Hon lyfter knappt ett finger hemma, har väl börjat tvätta sina kläder lite då pappan vägrar men han lagar fortfrande mat till henne och sköter det mesta - ja hon är curlad. Pappan erkänner till viss del att hon är curlad men vill ändock inte riktigt erkänna att det är hans uppfostran som gjort henne så slapp och omotiverad.

När jag är hemma hos dem - vilket har blivit mindre och mindre - blir jag nästan automatiskt irriterad på dottern när hon visar sig eftersom jag ser hennes disk på soffbordet - och då pratar vi inte om en tallrik. och stöket i övriga hemmet. Jag blir irriterad på pojkvännen och hans attityd, har försökt prata med honom otaliga gånger men jag tror det är så illa att vi helt enkelt har olika syn på uppfostran.

Så jag funderar mycket på, kommer dethär att gå. hur ska jag hantera hans dotter när vi flyttar ihop? - oavsett om hon flyttar med eller flyttar någon annastans så kommer hon alltid "supportas" av sin pappa -det har han sagt själv.  jag är rädd att detta kommer att leda till konflikter! att detta kommer göra mig galen i slutändan.  och framförallt att det är så himla dåligt för min relation med hans dotter. 
      

Jag hittade denna gamla tråd som jag svarat i, jag hade helt glömt bort den.

När jag läser blir jag trött på mig själv, varför är det så lät att vara efterklok och varför har jag så lätt att slänga mig in med huvudet före i varje vägg som så tydligt står framför mig? Jag skulle lyssnat på era råd, men hoppet är väl det sista som dör, och när vi hittade "gården" och dottern bedyrad att nu skulle hon skaffa jobb, körkort och flytta hemmifrån så kändes allt lovande. Först skulle hon inte flytta med, men i sista minuten ändrade hon sig och följde med ändå. Efterklok borde jag sagt nej, men i situationen kändes det inte så lätt att neka.

Nu har vi bott tillsammans snart i 5 månader och jag överväger att flytta därifrån. Lite har förändrats - hon håller mer ordning hemma - men mest pga att jag "tjatar" - jag hatar det. Jag är frustrerad varje dag över att det inte händer något - hon gick i 4månader innan hon äntligen bestämde sig för att söka jobb, för att nästa dag ångra sig och vill läsa på komvux. men det känns inte som hon har någon plan med sina studier utan bara drar ut på tiden. 

Min och sambons största konflikt ligger i vår syn på vem som bestämmer, hur man ställer krav och hur man genomdriver konsekvenser om man inte tar sitt ansvar. Eftersom jag känner att jag blir mer motarbetad än får stöd från honom så är jag redo att packa min väska och gå. Sambon säger att det bara är att härda ut tills hon mognat och flyttat. Jag är dålig på att härda ut och har ingen lust att gå och vara irriterad och frusterad på obestämd tid på hennes villkor.

Samtidigt undrar jag hur det gått för trådskaparen? Separerade ni, växte 19åringen upp och tog tag i sitt liv?