Efter fyra års kämpande
Hej vill skriva av mig lite...
Fick en underbar son 2006 efter en perfekt graviditet utan problem kom han ut med kejsarsnitt, detta pga hjärtformad livmoder fick jag berättat för mig.
När det sedan va dags för ett syskon blev jag snabbt gravid men fick missfall, tre missfall under 2008-2009.
Utredningar på både mig och mannen visa inga fel. Fick hysteroskopi i september 2009. Inget fel hittades där heller.
Sen va det helt låst! Blev liksom inte gravid, hur mycket vi än försökte... både utan äl-test och med... fick pergotime utskrivet i 6 månader men det funkade inte heller....
Så i februari i år började jag gå på zonterapi och akupunktur, hon gav mig massa tips på mineraler och vitaminer som jag borde ta, och min man skulle äta zinktabletter.
Hon upptäckte ganska snabbt en punkt under mina fötter som alltid gjorde mer ont och det va tydligen binjuren och efter att hon läst på om det sa hon att jag har progesteron-brist och progesteron behöver kroppen för att kunna bilda ett foster.
Så i maj började jag med en typ av progesteron salva som heter Wild Yam. I juli blev jag gravid!!! Äntligen ett plus igen efter alla jobbiga år. Men vi vågade inte riktigt va lyckliga....
Fick komma till fert.kliniken efter ca en vecka och där kunde dom konstatera en graviditet men det va för tidigt för att se nåt riktigt foster än. Fick utskrivet trombyl och en ny tid efter 1,5 vecka. Två dagar senare började de bruna flytningarna komma, ibland trådiga och ibland ganska mycket, tänkte att nu är det kört. Men på nästa besök sa läkaren att hon kunde se lite hjärtverksamhet och skrev ut fragminsprutor till mig.
Nästa besök ca 1 vecka senare fick jag en annan läkare som tyckte det va väldigt litet foster för att va den veckan jag skulle va i, fick lämna hcg prov och ny tid bokat en vecka senare.
Så idag har jag nu varit dit och hcg provet låg fint men det finns inget foster kvar enligt två läkare.
Jag vägrar ta tabletterna som ska stöta ut resterna och dra ihop livmodern. Så jag fick en ny tid igen om 1,5 vecka.... Känner mig dum och löjlig men efter 4 års kämpande vill man inte ge upp.... tänk om det finns en chans....man har ju hört historier om att dom missat fostret.... innerst inne vet jag väl att det är kört men....