Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

Det där är ju också olika. Det finns föräldrar med barn sedan förr, som HELA tiden vänder det emot sin nya partner. Att han eller hon är den som vet bäst, eftersom han/hon har gjort allting förut.... Eller till och med håller på och jämför: förra frun drog inte så stora växlar på att hon var gravid - hon jobbade och skötte hushållet som vanligt. Och hon skrek inte så när hon födde, trots att hon födde helt utan smärtlindring...

Visst, men TS är redan så pass gammal. Hennes chanser att hitta en ny man efter att ha gått igenom en ensam graviditet, är ju inte precis större än innan i så fall. När hon är hundra procent ensam mamma, och inte ens har varannan helg till att gå på krogen eller träffa män från nätet.

Det där förutsätter ju att man använder öppen donator. Dessutom kan du inte veta om just TS skulle vilja blanda in okända halvsyskon till hennes barn, och deras mödrar, i sitt liv.

OK - då gissar jag att ni har ett donatornummer som ni kan använda..? På någon sajt på nätet, avsedd för dessa kontakter..? Absolut är det bättre för ditt barn att få känna sitt halvsyskon, men jag tycker ändå att detta låter VÄÄÄÄLDIGT konstruerat. Varför blev det så här i Västerlandet, att ensamma kvinnor skaffar barn i sista stund på desperata sätt..? Det är ju inte mer än hundra år sedan det var tvärtom: att barnaskarorna var för stora, kvinnorna slets ut av alla gravidititeter...

Jo, men det blir svårt att få tid och utrymme till det, om man är hundra procent ensam mamma till ett litet barn.

Fast det är ju inget KONSTIGT TS önskar sig. Bara det som nästan alla kvinnor drömmer om: en kärnfamilj... Man behöver inte alls ha några psykiska problem som vissa av er antyder här, för att man önskar sig en kärnfamilj och blir besviken och ledsen när det inte blir så.

För barnet tror jag ändå att krogragget hade varit bättre, om du haft någon urskiljning överhuvudtaget. För de flesta män tar i alla fall någon form av ansvar, även om de blir lurade, och då hade ditt barn fått åtminstone någon form av far. Samt inte minst viktigt: tillgång till den sidan av släkten. Kanske hade farmor varit intresserad av sitt nya barnbarn? Nu blir halva ursprunget ett blankt blad...

Och det är helt omöjligt att hitta något slags mellanting i vår upplysta tid..? Leta mer aktivt efter en man att leva med - åtminstone ett tag - så att barnen får en far, farmor o farfar, faster o farbror, kusiner..? Medan det ännu finns tid och man inte behöver vara helt desperat och urskillningslös i sitt sökande.

Du är bara någon som vill hacka på någon annan för att lyfta dig själv. TS verkar mycket vettigare och mognare än du.

Fast så funkar det ju inte. Det kan ju också vara så att man lär känna mannnen, blir kär i honom, och inleder en relation, när barnet inte är med. Typ att man lär känna varandra på jobbet, och bara träffas när barnet är hos mamman i början. Och sedan när man träffar barnet, så märker man att det aldrig kommer att gå att tycka om det. Men man älskar fortfarande mannen och känner att allt annat skulle vara rätt nu, att miraklet äntligen skulle ha hänt... om bara inte barnet funnits. Så har det varit för väldigt många.

Och ofta följer det ju andra begränsningar med barnet också. Som att det blir omöjligt att flytta någon längre sträcka, eftersom barnet måste ha nära till sin mamma. Tänk om man skulle få drömjobbet i en annan stad eller ett annat land - och så kan man inte flytta! 

Men varför gör du så här? Du brukar ju vara vettig. Har du själv tvingat på din man ett styvbarn?

Fast jag skulle aldrig starta något med någon, som från början såg mig som utbytbar. Och då har jag barn själv, om du undrar.

Jag tycker att det är olika sorters kärlek - olika "konton" som någon skrev. Och när barnen har flyttat, så kommer partnern definitivt att vara den närmaste personen. Den man lever med alla dagar och alla nätter, när barnen kanske ringer en gång i månaden och hälsar på en gång om året... Så det är vettigt att vårda relationen till partnern också! Det blir också svårare och svårare att "byta" partner (som du uttrycker dig...) ju äldre man blir. Och barnen lär inte känna ansvar för att hålla dig sällskap, ÄVEN om det är dom som har fått köra bort din kvinna när de var barn eller tonåringar... 

Jo, och det är ju så man måste vara, om man ska klara av att leva med både en partner och barn från tidigare relation. Man måste kunna "jonglera dem", så att ingen ens börjar grubbla över frågan: "älskar han henne mer än mig?"

Jo, och det är verkligen inget jag rekommenderar heller. Men signaturen A sa ju att hon bara hade pest och kolera att välja på. Då hade jag valt pest medan hon valde kolera, typ. Idealet hade ju varit att planera sitt liv bättre och mer realistiskt TIDIGARE. Hade hon skaffat barn tidigare, så hade hon haft tid att leta efter en ny man på vanligt sätt, när den första mannen levererade budskapet att han inte ville ha fler än ett barn.

Ja, jag håller med. Fast jag är så gammal nu, att de flesta män i "lämplig ålder" (runt 50 eller äldre) antingen har vuxna, utflugna barn eller inga barn alls (och vill inte ha). Eller så är barnen tonåringar, det är bara ett par år kvar tills de flyttar och får sina egna liv, och det måste inte längre pusslas med semestrar etc. för de klarar sig hemma själva. Men jag skulle inte ta någon med barn under 16 år - då blir fortfarande för många år av livet förstörda.

Nja. Jag tror precis som du, att en styvmor förväntas hjälpa till med barnen praktiskt, hämta och lämna på dagis, och sköta hushållet - som ju är mycket jobbigare i en familj där det finns barn - än en styvfar. Men en styvfar hamnar i stället ofta i fällan, att den nya kvinnan väntar sig att han ska bidra med pengar till henne och barnen. Det kan ju även vara så, att hon faktiskt blir av med sitt bostadsbidrag och ev. socialbidrag när dom flyttar ihop, och då måste ju mannen försörja henne och hennes barn.