Inlägg från: Anonym (Reklam) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Reklam)

    Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

    greta2 skrev 2013-09-05 19:49:58 följande:
    Om han har gjort resan med en annan tjej betyder ju inte att han inte kommer tycka att det är en lika stor grej med dig. Antagligen är det så att han lärt sig av sin tidigare resa, som slutade med att de separerade, och kanske inte gör om samma misstag med dig om ni får barn.

    Det där är ju också olika. Det finns föräldrar med barn sedan förr, som HELA tiden vänder det emot sin nya partner. Att han eller hon är den som vet bäst, eftersom han/hon har gjort allting förut.... Eller till och med håller på och jämför: förra frun drog inte så stora växlar på att hon var gravid - hon jobbade och skötte hushållet som vanligt. Och hon skrek inte så när hon födde, trots att hon födde helt utan smärtlindring...
  • Anonym (Reklam)
    YummyMami skrev 2013-09-05 20:16:27 följande:


    Behöver inte alls bli det, ett barn utan pappa kan bli adopterad av någon som älskar denna som sitt.

    Visst, men TS är redan så pass gammal. Hennes chanser att hitta en ny man efter att ha gått igenom en ensam graviditet, är ju inte precis större än innan i så fall. När hon är hundra procent ensam mamma, och inte ens har varannan helg till att gå på krogen eller träffa män från nätet.
  • Anonym (Reklam)
    Anonym (mamma) skrev 2013-09-05 20:28:48 följande:
    Seriöst? Tror du verkligen på det? Min dotter har ingen pappa, men hon har en halvbror hos oss varannan vecka som hon avgudar, och hon har en biologisk halvbror med samma donator i en annan del av landet som hon kommer att få lära känna när de blir äldre, och jag är helt övertygad om att jag kommer att hitta en superpappa åt henne en dag!
    Det finns flera stora organisationer som inte gör annat än att jobba hårt för att hjälpa ensamma mammor att se till så att deras barn definitivt inte blir ensamma, isolerade eller med en "speciell" uppväxt.
    Läs på lite innan du uttalar dig om sådant du inte vet något om!  

    Det där förutsätter ju att man använder öppen donator. Dessutom kan du inte veta om just TS skulle vilja blanda in okända halvsyskon till hennes barn, och deras mödrar, i sitt liv.
  • Anonym (Reklam)
    Anonym (mamma) skrev 2013-09-05 20:52:53 följande:

    Jag har anonym donator, det betyder inte att jag inte vet något om donatorn eller att jag inte kan hitta biologiska halvsyskon till dottern, det betyder enbart att jag och/eller min dotter inte kan få kontakt med donatorn.
    Det är oerhört noga att det inte blir för många barn till en enskild donator och alla som insemineras med donerad sperma får viss information. Vad man sedan väljer att göra med den informationen är upp till var och en. Jag har valt att leta efter biologiska halvsyskon för att ge dottern en chans att se sitt biologiska ursprung om hon vill, inte via donatorn men via andra barn till samma donator. Jag har hittills hittat ett, vars mamma har samma inställning som jag.

    OK - då gissar jag att ni har ett donatornummer som ni kan använda..? På någon sajt på nätet, avsedd för dessa kontakter..? Absolut är det bättre för ditt barn att få känna sitt halvsyskon, men jag tycker ändå att detta låter VÄÄÄÄLDIGT konstruerat. Varför blev det så här i Västerlandet, att ensamma kvinnor skaffar barn i sista stund på desperata sätt..? Det är ju inte mer än hundra år sedan det var tvärtom: att barnaskarorna var för stora, kvinnorna slets ut av alla gravidititeter...
  • Anonym (Reklam)
    YummyMami skrev 2013-09-05 20:57:29 följande:


    Att va? Hennes ägg håller på och passerar bästföre datum, inte förmågan att bli kär om igen. Det finns miljoner av ensamstående människor i varierande åldrar vilka har funnit ny kärlek.

    Jo, men det blir svårt att få tid och utrymme till det, om man är hundra procent ensam mamma till ett litet barn.
  • Anonym (Reklam)
    ingeborg34 skrev 2013-09-06 07:36:52 följande:
    TS- för att bli lycklig och tillfreds är det väl en jättebra ide att gå och prata med en terapeut. Du verkar liksom ha fastnar lite i ett "jag-tänkande" där du inte ser att lyckan inte hänger på om du får all uppmärksamhet/får ett nytt hus där inte ditt ex har bott etc. Inget "fult" med det men man kan behöva ett samtalsstöd för att komma ur de invanda tankemönstren

    Fast det är ju inget KONSTIGT TS önskar sig. Bara det som nästan alla kvinnor drömmer om: en kärnfamilj... Man behöver inte alls ha några psykiska problem som vissa av er antyder här, för att man önskar sig en kärnfamilj och blir besviken och ledsen när det inte blir så.
  • Anonym (Reklam)
    Anonym (mamma) skrev 2013-09-05 21:11:09 följande:

    Mitt ex berättade för mig när jag nyss fyllt 40 att han ångrat sig och inte ville ge vårt barn syskon, åtminstone inte med mig. Vi gick hos familjerådgivningen nästan ett år och gjorde slut två månader innan jag fyllde 41. Som jag såg det var min enda chans till syskon att åka till Danmark, och syskon är oerhört viktigt för mig.
    "Ensamma kvinnor skaffar barn i sista stund på desperata sätt" är ett fenomen som funnits så länge som ensamstående kvinnor har haft möjlighet att försörja ett barn. Sättet att skaffa det barnet har förändrats. För 10-15 år sen hade jag fått ragga på krogen i stället, vilket tycker du är bäst?

    För barnet tror jag ändå att krogragget hade varit bättre, om du haft någon urskiljning överhuvudtaget. För de flesta män tar i alla fall någon form av ansvar, även om de blir lurade, och då hade ditt barn fått åtminstone någon form av far. Samt inte minst viktigt: tillgång till den sidan av släkten. Kanske hade farmor varit intresserad av sitt nya barnbarn? Nu blir halva ursprunget ett blankt blad...
  • Anonym (Reklam)
    YummyMami skrev 2013-09-05 21:22:40 följande:


    För hundra år sen så blev kvinnorna påsatta utan skydd vare sig de ville eller inte och därför var barnskarorna så stor. För 20 år sen eller mindre så tog kvinnor en Finlandskryssning för graviditet. Idag man man åka till Danmark istället.

    Och det är helt omöjligt att hitta något slags mellanting i vår upplysta tid..? Leta mer aktivt efter en man att leva med - åtminstone ett tag - så att barnen får en far, farmor o farfar, faster o farbror, kusiner..? Medan det ännu finns tid och man inte behöver vara helt desperat och urskillningslös i sitt sökande.
  • Anonym (Reklam)
    Anonym (otroligt) skrev 2013-09-05 21:49:37 följande:
    Ja, man kan ju undra, det kan ju knappast komma som en överraskning att han har barn.

    Får ont i magen av sånt här, önskar jag inte hade läst detta.


    Du är bara någon som vill hacka på någon annan för att lyfta dig själv. TS verkar mycket vettigare och mognare än du.
  • Anonym (Reklam)
    Anonym (ok) skrev 2013-09-05 22:24:44 följande:
    Vill man inte ha barnet vill du inte ha personen i heller .

    Fast så funkar det ju inte. Det kan ju också vara så att man lär känna mannnen, blir kär i honom, och inleder en relation, när barnet inte är med. Typ att man lär känna varandra på jobbet, och bara träffas när barnet är hos mamman i början. Och sedan när man träffar barnet, så märker man att det aldrig kommer att gå att tycka om det. Men man älskar fortfarande mannen och känner att allt annat skulle vara rätt nu, att miraklet äntligen skulle ha hänt... om bara inte barnet funnits. Så har det varit för väldigt många.

    Och ofta följer det ju andra begränsningar med barnet också. Som att det blir omöjligt att flytta någon längre sträcka, eftersom barnet måste ha nära till sin mamma. Tänk om man skulle få drömjobbet i en annan stad eller ett annat land - och så kan man inte flytta! 
  • Anonym (Reklam)
    MrsPenn skrev 2013-09-06 11:47:23 följande:
    Uppenbarligen läser vi inte samma tråd. Jag tror ts trollar.. Ingen kan vara sån på riktigt.

    Men varför gör du så här? Du brukar ju vara vettig. Har du själv tvingat på din man ett styvbarn?
  • Anonym (Reklam)
    Shades skrev 2013-09-06 13:39:22 följande:
    Tråden är ett bra exempel på varför jag aldrig skulle starta ett seriöst förhållande med en barnlös kvinna.

    Saken är den att kvinnor med barn, vanligtvis, förstår varför de aldrig kommer att betyda lika mycket för mig som mina barn, att de är utbytbara men att mina barn finns i mitt hjärta för evigt och att de omedelbart blir utsparkade om de försöker, eller ens visar tendenser till att vilja, konkurrera med mina barn om min uppmärksamhet eller kärlek.

    Jag kan definitivt älska en kvinna samtidigt som mina barn men det blir aldrig på samma sätt. Barnen går alltid före.

    Fast jag skulle aldrig starta något med någon, som från början såg mig som utbytbar. Och då har jag barn själv, om du undrar.

    Jag tycker att det är olika sorters kärlek - olika "konton" som någon skrev. Och när barnen har flyttat, så kommer partnern definitivt att vara den närmaste personen. Den man lever med alla dagar och alla nätter, när barnen kanske ringer en gång i månaden och hälsar på en gång om året... Så det är vettigt att vårda relationen till partnern också! Det blir också svårare och svårare att "byta" partner (som du uttrycker dig...) ju äldre man blir. Och barnen lär inte känna ansvar för att hålla dig sällskap, ÄVEN om det är dom som har fått köra bort din kvinna när de var barn eller tonåringar... 
  • Anonym (Reklam)
    Anonym (olika) skrev 2013-09-06 14:44:32 följande:
    Min sambo lyckades också på ett eminent vis att INTE uttrycka att jag skulle vara någon »nr2«. Varför liksom? Bidrar det till något bra för någon? Självklart älskar han sina barn HÖGT, men han har inte haft nåt behov att uttrycka till mig att han älskar dem HÖGST. Han har klarat att dela sin uppmärksamhet och också kunnat hantera diskussioner kring dessa relationer och tankar. En empatisk och flexibel människa.

    Jo, och det är ju så man måste vara, om man ska klara av att leva med både en partner och barn från tidigare relation. Man måste kunna "jonglera dem", så att ingen ens börjar grubbla över frågan: "älskar han henne mer än mig?"
  • Anonym (Reklam)
    Ess skrev 2013-09-07 08:28:55 följande:
    Jag håller inte med ang krogragg. Vill han inte ha barnet, utan hämnd för att ha blivit "lurad" så kan han ställa till ett helt helvete där barnet sitter i en rävsax.
    Med den erfarenheten av en bråkande förälder, så tycker jag att anonym gjorde helt rätt.

    Jag tycker inte att man ska tvinga på någon ett barn som den inte vill ha, bara för att han blivit full och dum. Lika lite ska man ta hål på kondomen. 
    Det är ändå ett väldigt långt åtagande, i alla fall genom att behöva betala underhåll under 18-20 år, som man själviskt lägger på någons axlar. 

    Jo, och det är verkligen inget jag rekommenderar heller. Men signaturen A sa ju att hon bara hade pest och kolera att välja på. Då hade jag valt pest medan hon valde kolera, typ. Idealet hade ju varit att planera sitt liv bättre och mer realistiskt TIDIGARE. Hade hon skaffat barn tidigare, så hade hon haft tid att leta efter en ny man på vanligt sätt, när den första mannen levererade budskapet att han inte ville ha fler än ett barn.
  • Anonym (Reklam)
    Ess skrev 2013-09-07 08:44:12 följande:
    Nej det är helt omöjligt att förutse. I början funkar det bra, sen dyker allt det jobbiga upp, och det är inte bara barnen i sig utan framför allt det dom drar med sig i form av samarbetsproblem, hur semestern ska läggas osv.

    Kan lugnt säga att trots att jag har egna barn så skulle jag vända på klacken direkt om jag träffade en ny man med barn. Jag tillhör dem som hellre lever ensam med dem än komplicerar mitt liv onödigt mycket igen. 

    Ja, jag håller med. Fast jag är så gammal nu, att de flesta män i "lämplig ålder" (runt 50 eller äldre) antingen har vuxna, utflugna barn eller inga barn alls (och vill inte ha). Eller så är barnen tonåringar, det är bara ett par år kvar tills de flyttar och får sina egna liv, och det måste inte längre pusslas med semestrar etc. för de klarar sig hemma själva. Men jag skulle inte ta någon med barn under 16 år - då blir fortfarande för många år av livet förstörda.
  • Anonym (Reklam)
    Ess skrev 2013-09-07 10:54:34 följande:
    Nej det tror jag knappast att han skulle. Barn ÄR inget positivt, varken för en man eller kvinna. Men oftast är det nog mest negativt för en kvinna tack vare de gamla könsrollerna som hänger kvar trots ett nytt samhälle med ombildade familjer.
     

    Nja. Jag tror precis som du, att en styvmor förväntas hjälpa till med barnen praktiskt, hämta och lämna på dagis, och sköta hushållet - som ju är mycket jobbigare i en familj där det finns barn - än en styvfar. Men en styvfar hamnar i stället ofta i fällan, att den nya kvinnan väntar sig att han ska bidra med pengar till henne och barnen. Det kan ju även vara så, att hon faktiskt blir av med sitt bostadsbidrag och ev. socialbidrag när dom flyttar ihop, och då måste ju mannen försörja henne och hennes barn.
Svar på tråden Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....