Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

Jag tycker inte att ni ska skaffa ett barn. Det låter som att ett barn bara är ett sätt att rädda ert förhållande, dina känslor till din styvfotter kommer inte ändras för att ni skaffar ett till barn. Du kommer istället önska att det bara var din man, du och barnet och att hans nuvarande dotter inte fanns där. Dessutom är ni påtok för gamla båda två för att få barn, din man var nästan för gammal första gången.

Jag tycker att du bör söka hjälp för din svartsjuka hos en psykolog för att bearbeta dina känslor. Det är viktigt både för dig och för din och din mans relation. Annars finns risken att svartsjukan tar över och att relationen inte håller. Det är också viktigt för din mans dotter, alla barn förtjänar en kärleksfull uppväxt, att ha någon så pass nära som känner svartsjuka emot än kan ge men för livet.

Ts: hur skulle du önska att det var? Om du fick välja helt fritt. Skulle du vara tillsammans med en man som inte hade några barn sedan tidigare och som inte hade haft något jätteseriöst förhållande innan dig? Jag vill inte döma dig, bara försöka förstå.

Jo, visst. Vad jag ville veta var hur ts helst skulle vilja att det var i fråga om det. Om hennes sambo/man inte hade haft barn men ändå varit gift i många år tidigare, skulle det kännas ok för henne då?

Fast då blir ju det barnet faderlöst i stället. Och får en väldigt ensam, isolerad och speciell uppväxt med bara en mamma. Ingen pappa och inga syskon. Inte ens ett halvsyskon. Ett barn som föds in i TS' nuvarande konstellation skulle få ett mycket bättre liv!

Hon skrev i och för sig att hon har flera syskon, och det är ju bra. Om hon har mycket kontakt med dem och deras barn - kusiner till TS' barn - skulle kunna bo nära och bli ett syskonsubstitut. Men som sagt - det vet vi inget om... Hur eller hur, så kommer TS och barnet den mesta tiden att vara bara dom två i en lägenhet i så fall. I allt väsentligt så kommer det att vara bara dom två. Men nu är ju inte det här aktuellt, eftersom TS inte har skrivit något om att hon funderar på donatorinsemination. Det var någon annan som slängde in det i tråden.   

Fast är man inne på fjärde äktenskapet, borde det väl inte finnas så mycket magi kvar..? Törnrosa och Askungen och dom nöjde sig med en gång, vet du!

Det borde du ju vetat från början att han hade barn ? hur man kan va sotis på ett barn det gör mig ofattbart tankeställd  jag skulle börja tänka om angående dig .

Du som har ett så varmt hjärta har samtidigt svårt att sätta dig in i andras sits ditt hjärta är nog inte så varmt ändå.

Jag tycker inte det finns nån troll-känsla ÖVER HUVUD TAGET i TS tråd. Många känner mer eller mindre som TS. Det enda som är lite »konstigt« är att det har pågått i 4 år. Fast det kanske det iofs inte har, de har ju bara bott ihop i 1,5 år ... Det handlar ju säkerligen inte så ofta om ovilja till barnen i SIG. Utan att dela sin partner med »någon annan«. Det är ju så klart en personlighetsfråga, men egentligen tycker jag inte det är ett dugg konstigt problem för oss som inte är de biologiska modern och inte är mödrar öht. När jag som 40+-åring blev ihop med min sambo var det en enorm omställning. Hela mitt vuxna liv hade jag levt med män där vi som PAR var det enda som fanns och det enda man behövde räkna in och planera för. Plötsligt skulle jag dela hem och dela min partner varannan vecka med två till (dock inte barn utan ungdomar). Innan trodde jag det skulle gå jättebra eftersom ungdomarna var söta som socker och lika trevliga. Men massor av känslor som jag inte visste FANNS dök upp när vi »tvingades på varandra« varannan vecka, och det var inte alls lätt. Och det är exakt de känslorna TS ventilerar här. Inget att ge skit för utan bara försöka ge konstruktiva råd.

För barnet tror jag ändå att krogragget hade varit bättre, om du haft någon urskiljning överhuvudtaget. För de flesta män tar i alla fall någon form av ansvar, även om de blir lurade, och då hade ditt barn fått åtminstone någon form av far. Samt inte minst viktigt: tillgång till den sidan av släkten. Kanske hade farmor varit intresserad av sitt nya barnbarn? Nu blir halva ursprunget ett blankt blad...

Nä det tror inte jag heller. Tycker inte hennes tankar och känslor är sjuka. Däremot tror jag inte att situationen som sådan verkar passa henne då hon har de känslor hon har och mår dåligt av dem. Att kliva in i en familj är jobbigt. Därför avstår många - man vill inte utsätta sig för allt det kan bära med sig. Jag menar på att TS gjort valet att ge sig in i det och då får hon antingen kliva av eller verkligen jobba med sig själv (och för det behövs nog hjälp utifrån).

Jag håller inte med ang krogragg. Vill han inte ha barnet, utan hämnd för att ha blivit "lurad" så kan han ställa till ett helt helvete där barnet sitter i en rävsax. Med den erfarenheten av en bråkande förälder, så tycker jag att anonym gjorde helt rätt. Jag tycker inte att man ska tvinga på någon ett barn som den inte vill ha, bara för att han blivit full och dum. Lika lite ska man ta hål på kondomen.  Det är ändå ett väldigt långt åtagande, i alla fall genom att behöva betala underhåll under 18-20 år, som man själviskt lägger på någons axlar.