Svartsjuk på min sambos 8-åriga dotter....

Du skriver väldigt fint och balanserat om hur du känner.

Jag var i samma sits (fast jag vill inte ha barn själv) och jag gjorde slut. Ett förhållande är svårt nog utan "de" känslorna ovanpå. Jag är värd och vill bli älskad mest av den jag är tillsammans med. Jag vill inte behöva anpassa mitt liv efter en killes kärleksbarn med exet.

Jag är i efterhand glad att jag gick vidare så jag kunde finna en kille utan barn.

Jag tycker tvärtom att hon framstår som mogen och hon förstår ju att det inte är barnets fel egentligen.

Man kan inte hjälpa sina känslor, bara sina handlingar, och det hjälper föga att skambelägga TS för hennes känslor.

Jag och säkert andra med mig blev ihop med män medbarn för att man inte visste bättre. Jag trodde att det var en fråga om tid, att jag skulle vänja mig, att jag skulle känna mig som en fullvärdig del i familjen etc.

I ditt dömande av TS missar du de "jag" som är viktiga.

 "Jag tror att man kan lära sig hantera och ändra sitt sätt att tänka, men hur?
Jag vill inte vara svartsjuk på hans barn. Det är som sagt ett barn för jösse namn!
Jag vet att hon inte hotar kärleken han känner för mig.. Ändå känner jag som jag gör.. Vad ska jag göra?

Kommer det bli bättre om vi skaffar ett gemensamt barn??? När vi  hittar ett gemensamt hus???
Kommer jag att förstå bättre om jag får ett eget barn?

Finns det någon annan som känner igen situationen?

-Tror ni att jag kan förändra mina tankar med hjälp av terapi eller något? Vart vänder man sig då? Vi bor utanför Malmö."

TS lägger inte ansvaret på någon annan än sig själv.

Det är en sak att intellektuellt förstå att ett barn kommer i första hand. Det kan vara en helt annat sak att känslomässigt inse att jag ger honom förstaplatsen i mitt liv, centrumet, den största kärleken men att han inte kan ge mig något lika fint tillbaka.

Jag hade ju lämnat för känslorna försvinner aldrig, du kommer vara en oprioriterad gäst i din egen familj