Mamman hindrar pappan att träffa barnet
Hej, Tom är jag döpt till.
Jag ser att inlägget är gammalt och du kanske inte ens kommer läsa detta. Men jag har var ett sådant barn, som du bekriver. Faderns son som verkligen inte på några omständigheter fick träffa mig eller min bror. Inte på några konstigheter, min bror gick alltid bakom vår mors rygg och träffade vår far i smyg.
Jag har alltid sett upp till min bror, han har fått vara den manliga förebilden för mig och än idag är vi så nära i hjärtat. Även fast vi båda är naturliga lonewolves så att säga. Man blir utstött i tidig ålder i skolan om man är annorlunda, vilket man är i en sådan situationen som du beskriver, oavsett roll man besitter.
Mitt fall var dock annorlunda kan jag tänka mig, då det var mycket våld, drama och droger involverat i min händelse. Men strunt i det, barnet kommer leta upp fadern till slut. Det som hände mig var att min bror revoltera till slut och det slutade med att han blev utkastad som 17åring. På något sätt lyckades han få en egen lägenhet, det kom naturligt att ta till religon som tröst under en period. Han blev konfirmationsledare, nykterist. Anledningen till att han revolterade var att han till slut förstod vad som föregick.
Jag själv flyttade när jag fyllde arton, ett väldigt dramatiskt bråk som än idag ärrat mig. Trauma i vardagen även idag. flera år senare. Både jag och min bror träffat psykologer. Vår mor hade lärt oss att inte prata med lärare, kuratorer, socionomer eller psykologer om vad vi överhuvudtaget tänker på, eller hur vi känner oss eller hur vi lever. Att inte prata med tjänstemän överlag alls var väldigt viktigt. Det tog mig 3 år innan jag lyckades övertala mig själv att jag faktiskt behöver hjälp.
Än idag mår jag så fruktansvärt dåligt över vad som hänt, och jag kan knappt passa in i samhället då jag inte får någon form av hjälp. Ständigt tvingas jag söka arbeten jag inte kan behålla. Jag arbetade på snabbsmatsresturang förr, en olycka skedde för att jag var trött lite därför jag inte jobbar kvar.. Jag kan inte sova, skratta eller gråta. Människor tycker om mig i vardagen och i arbete, men det är mycket svårt att klara av att arbeta längre tidpunkter då jag verkligen blir så pass utmattad. Då jag aldrig kan sluta drömma mardrömmar. Varje gång julen kommer upp, försöker alltid min bror ta livet av sig. Så vi har svurit att alltid vara tillsammans iallafall då. Vi bor i olika städer, och spelar ibland schack på internet, ringer även honom för råd eller för att prata ungefär var tredje månad Vi träffas allt för sällan, men jag har aldrig känt mig så nära en annan människa som jag gör med min bror.
Jag vill att om du läser detta så berätta för mannen att oavsett vad barnen har för sig, vad de går igenom. Så kommer de alltid vara nyfikna på honom. Vill de inte eller kan inte träffa honom nu så kommer barnen växa upp till slut. Och sanningen kommer alltid fram till slut.
Det är viktigt att när de väl sker, och du får en "andra chans" då förmodligen modern har någon tragisk lögn som döljer sanningen till varför du är borta ur deras liv. (Kan bara anta att de inte har en aning).. Iallafall, det är viktigt att när det väl sker, och du får en chans till.. Är du deras far, och du får en chans till. Svik dem inte, de gjorde min.