Mamman hindrar pappan att träffa barnet

Min gissning och inte alls nödvändigtvis sanning är att han var tydlig med att han inte ville ha familj med henne, att han gärna såg att hon gjorde abort men om hon skulle behålla barnet så skulle han ställa upp. Förmodligen gjorde henne bitter. Hon hade dessutom sagt att hon inte kunde få barn för hon hade nån sjukdom? pcos? Det är ju lätt att komma och säga sen att man kanske inte skulle legat med henne då utan gummi, men hon ville inte använda gummi för hon var allergisk? Det är ju iaf gjort, barnet finns och han försökte finnas där och ställa upp men har inte fått för mamman, och allra minst sen jag träffade honom.

Men det kan ju inte stå och fall på att han skaffar en kvinna, tror vilken kvinna som helst skulle ge samma effekt hos mamman, hon har ju aldrig träffat mig, vet inte mitt namn, bara att jag finns.

Jag tror inte han är redo att driva någon process då han säger att han tror barnet kommer bli lidande. Jag känner att hon kan inte ha alla indianer i kanoten som hon beter sig, jag har sett mail från henne då han försökt få till att barnet ska få komma och vara hos honom när han passar det och det är inga rumsrena mail.

Tror inte barnet vet att det har en pappa öht, jag tror barnet kommer klandra sin mamma för det med åren, men det får ju bli hennes huvudvärk. Pappan säger att han kommer förklara om barnet en dag söker upp honom.

Mamman har ensam vårdnad hon vägrade då de skrev faderskapspapper och han accepterade.

I nuläget blir han bara låst och sur om jag tar upp ämnet.

Barnet är 6 eller ska fylla 6 i år. Jag upplever att pappan geett upp, och att han klandrar sig själv att han inte gjort mer åt saken tidigare. Det har snart gått 4 år utan kontakt. i oktober är det 4 år sen han såg barnet, julafton samma år sista försöket  till kontakt då han lämnade en julklapp men blev stoppad i dörren och fick inte ens se barnet. 

Jag kan säga som så att om jag avlat barn med en människa som betett sig som denna kvinna, finns gott om vittnesmål från släkt och vänner hur knepig hon är så hade jag kämpat allt jag kunnat för att hon skulle ha minsta möjliga inflytande i barnets uppfostran.

Att man inte låter barnets pappa, och hans föräldrar och anhöriga ens fota barnet, det finns inte ett enda foto på barnet bortsett från de mamman tagit och delat med sig av, vilket är bb bilden från tidningen.

Pappan fick inte göra något på egen hand under deras korta relation, hon skulle bestämma allt, och lyssna på radio exempelvis fick han inte, för då lyssnade han kanske på nån annan kvinna. Han fick köra till o från jobbet, men blev han minsta minut sen hem så ringde hon direkt och frågade vart han var. After work var ju inte att fundera på, inte heller tillställningar som dop eller födelsedagar med sina släktingar. Hjälpa sina föräldrar med saker på hemmanet var också uteslutet, då hade hon ju inte kontroll.

När barnet kom så skulle han hjälpa till, men han fick aldrig göra det själv, hon stod alltid bakom och påpekade alla fel, och allt var ju fel om han inte gjorde exakt som henne i rätt ordning.

Kjell säger att man kan klandra pappan, jag håller inte med, till viss del kan jag hålla med att man får strida för det man vill ha, men en människa som mamman tar ut det över barnet, är det då värt det? Min åsikt är att barnet måste komma i första hand. Mamman verkar inte hålla med, då hon på alla sätt försvårar, byter nummer, inte svarar på familjerättens kallelse osv.

Sen har jag förstått att man som mamma med ensam vårdnad har ett egentligen större ansvar att se till att umgänget fungerar än om man har gemensam? Då umgänge och vårdnad är skilda ting.

Kan man som utomstående utan relation till barnet göra en oroasanmälan? Barnet far ju illa av att hon inte främjar umgänget? Kan mamman tvingas av en soc utredning att släppa in pappan i barnets liv?

Kan mamman försvåra allt genom att flytta till andra sidan sverige för att försvåra möjligheten till umgänge när hon har ensam vårdnad som behövs ju inget medgivande att flytta? Hon är väl medveten om vad hon får, inte fullt lika medveten om vad som anses vara i barnets bästa.

För min del så har jag aldrig träffat vare sig barn eller mamma, jag tycker synd om barnet som går miste om relationen med sin pappa, för han är en bra pappa, det kan jag se, hans son mamma håller med, min dotter kallar hellre honom för pappa än sin riktiga pappa, som själv väljer att komma o gå som gubben i lådan, trots att jag stridit för att få honom att inse att ett fast schema är bra för dottern, hellre än att hon träffar honom nån gång då och då när han råkar köra förbi skolan, och nån helg när och då när han inte har annat för sig, och kommer på det med 2 timmars varsel. "ändra alla planer, jag vill leka pappa i helgen"

Det är lite det jag vill ha feedback på, vad är bäst för barnet, kommer mamman att gå bananas om det ställs krav på henne? Kommer hon ta ut det över barnet? Hon har gjort det tidigare.

Kommer mamman vara en bra mamma eller behöver hon kontrolleras? Kommer hon fostra sitt barn att bli lika osäker som människa som hon själv är?

Vad kommer allt att kosta om han väljer att strida? Kommer ord stå emot ord? Kan hon vara den exemplariska mamman och han helt plötsligt framstå som den som gör allt fel? Ligger det honom i fatet att han inte tog till med tingsrätt på en gång redan för 4 år sedan? Vi lever på hans inkomst och min föräldrapenning, som är på grundnivå? Vi klarar oss, men inte så mycket mer.

Jag går igenom en tvist med mitt barns pappa, samtidigt, men vi håller det på familjerättsnivå så länge, han hotar med att gå till tingsrätten varje gång jag ställer krav, men samtidigt vet han att jag kommer säga "gör det då" för hans krav är så osannolika ibland så en blind gris kan inse att det är egoism och inte barnets bästa han ser till. Nu hör det ju inte riktigt hit, men det är en trolig kostnad som kommer då jag har vart tvungen att kommunicera via ombud innan vi kom till familjerätten.

För min del som spelar det ingen större roll med barnet, men jag vet att han funderar på det ibland, och jag vill ju gärna se att han får må bra också. Och först och främst barnet, vad är bäst för barnet?

Jag har en relation med mannen, vi har barn ihop, jag har visst med hans välmående att göra.

Varför skulle det vara galet att jag skulle prata med mamman? Om det blir ett umgänge/boende/vårdnad, så är jag i högsta grad delaktig, vare sig hon vill eller inte.

Han gav upp för han fick inte ens en chans att vara pappa när barnet var nyfött, det här handlar om en djupt störd person, där tillochmed hennes mamma och syster inte delar hennes syn på hans föräldraskap. Hon undanhöll att barnet blev inlagt på sjukhus för honom, det ringde mormodern och berättade efter att mamman vägrat.

Sen så har jag både pappan, pappans bror, föräldrar, hans svägerska, hans bekantskapskrets vittnat om vilken märklig människa hon är, och även pappans sons mamma. Det kan inte bara vara fantasier om alla han känner vittnar om samma sak.

Sen var det hon som jiddrade om pcos, och allergi mot kondom, men som sagt det är lätt att säga att då kunde man kanske låtit bli att ligga då. Men till en start så kanske man är förälskad, förblindad, hon kanske visade en annan sida i början? Vad vet jag, men gjort är gjort, han var tydlig med henne att han inte ville a varken familj med henne eller leva med henne, han lämnade henne flera gånger då hon gick igenom hans hem och slängde saker som han fått av vänner, släkt och familj för att hon inte gillade att det kom från nån annan kvinna. Gick igenom hans dator när han var på jobbet, tog bort adresser ur hans mail för att de kom från kvinnliga vänner.

Sen spelar det inte så stor roll vad jag tänker och tycker alla barn, lika eller inte har rätt till båda sina föräldrar oavsett. Sen om barnet inte vill efter att själv har fått bilda sig en uppfattning, så är det en helt annan sak, då får man respektera detta. Men mamman är inte enväldes härskare i att bestämma vem barnet har rätt till eller inte.

Den rätten får man först när barnet verkligen far illa, bevisligen av relation till sin pappa, och då ska det inte tolkas som att barnet far illa för att mamman hatar pappan, och talar illa om pappan inför barnet, barn är lättpåverkade, och kommer att hamna i lojalitetskonflikt av detta, och då är det mamman som får stå med korset som inte kan lägga sina personliga känslor åt sidan.

Sen om han älskade henne eller inte låter jag vara osagt, jag vet vad han berättat öppet och ärligt för mig. Och känslan jag får är inte att det fanns några varmare känslor, bara som han från början förklarar att han ville ha närhet, sällskap, och sex, och att han var tydlig med detta mot henne. Hon flyttade in och började styra hans liv, mycket mot hans vilja och han hade inte energi att göra något åt det.

När han berättat om relationen med sin sons mor så låter allt väldigt annorlunda, på många sätt. Där kan man höra att det var kärlek från hans sida.

Och hur mycket man än vill så kan man inte göra gjort ogjort, barnet finns och har rätt till sin far, och mamman är den som försvårar. Hon gör sig oanträffbar, hon byter nummer, hon öppnar inte när han vill hälsa på, hon låter honom inte vara pappa, han nedgraderades till barnvakt som barnet skulle kalla vid förnamn och inte veta om att han var pappa.

Förövrigt så har jag läst hennes blogg, så till viss del har jag även sett det hon lagt ut offentligt, och detta stämmer väl ihop med pappan och övriga personer som träffat hennes utsago.

så jag kan väl hålla med, det är helt sjukt.