CMW skrev 2013-10-08 15:09:10 följande:
Ja det är märkligt det där hur tudelad man kan känna sig. Det är samma med min svärmor, egentligen så är hon ju världens snällaste och sötaste människa som älskar vår dotter jättemycket, och det uppskattar jag ju givetvis, fast samtidigt kan hon bara inte låta bli dessa ständiga veta-bäst-kommentarer. Hon frågade för nån vecka sedan när min dotter skulle få lunch (hon är 9 mån) "vad ska hon få idag då....från burk?" Det sista med ett klart spydigt tonläge. Sedan vände hon sig till min man och sa "det vore bättre om hon lagade maten själv" Med "hon" menade hon förstås mig. Sådana liknande saker kläcker hon ur sig minst varje gång vi talas vid/träffas.
Hon har hittills aldrig sagt eller gjort något så hemskt att jag har känt att "nu är det nog, nu vill jag inte träffa henne nå mer", och det känns också lite svårt att ta upp det med henne eftersom hon ändå inte är så hemsk. Men men, kanske borde lyda mitt eget råd och försöka prata med henne istället för att gå och itritera mig i smyg.
Pratar du ryska eller svenska med henne? Jag har märkt att då jag pratar ryska med henne (jag kan båda språk som tur är) så står jag ut med henne bättre. Hon har precis som din svärmor bott här i 13 år och hennes språknivå på svenska är verkligen inte den bästa, ofta har jag märkt att det låter mycket snällare när hon säger saker på ryska än på svenska.
Låter som att vi har väldigt liknande erfarenheter, som du sa, kul att prata med nån som kan relatera :)
Vad säger din man när hon säger sådana saker?
Det är också en grej jag funderat på , detta med jämställdhet och dela upp arbetet på hemmafronten verkar inte ha fallet in i min svärmors medvetande. Det är alltid jag "som är lat" som inte lagar maten från grunden (nu försöker jag det mer och mer när barnen blivit äldre men det är tufft med jobb och hem att sköta att hinna med). Jag och min man jobbar just nu lika mycket. Han har 3 minuters promenad till jobb och jag har ca 1 timme båda vägarna. Så sunt förnuft säger ju att han har mer tid att fixa hemma. Men det är i slutändan alltid jag som är lat som inte orkar städa två gånger per dag eller laga mat från grunden ..... att hennes son kan ta på sig rollen som kock finns inte. Hon anser på fullaste allvar att jag ska vara glad som har en man som inte super sig fulloch slår mig (som hon hade med min mans farsa).Jag borde alltså vara tacksam.
Tror att en verklighets-uppdatering är på sin plats.
Om jag skulle göra som hon har gjort så skulle jag förmodligen ha lika ont överallt och vara lika arg som hon när jag är 50+. Vilket jag inte önskar någon.
Jag talar inte ryska. Jag förstår ju en del, har ju hört deras konversationer på ryska dagligen i 5 år nu.
Men inget jag kan lära mig, verkar jättesvårt.
Vore ju kul att förstå vad de säger när de bråkar (som det låter, de påstår att de bara pratar och inte bråkar men för mig så låter det som arga skrik och påhåpp) hehe.
Tror delvis det kan vara språket. Min sambo har också lite problem med språket. förstår inte riktigt att tonen man säger någonting i påverkar hur den som lyssnar uppfattar orden. Orden är viktigare än tonläget. Vilket inte stämmer i min värld.
Minns när sonen var liten och han var rätt kraftig (alltså när han var bebis).
Då sa hon flera gånger när jag skickade bilder "Åh va hemsk han ser ut!"
Jag blev jätteledsen. Hon menade att han var för tjock. Hon sa att jag skadade mitt barn och att min bebis såg hemsk ut. Min bebis i mina ögon var ju det sötaste jag sett någonsin och jag gjorde mitt yttersta för att han skulle må bra. Att höra hennes kommentarer var knäckande och kränkande. Men min sambo förklarade för henne vad jag trodde hon menade med "hemsk".... då förstod hon att jag tagit det hårt.
Hon menade inte att han var ful eller såg sjuk ut. hon menade att i Sovjet hade man inte fått ha så tjock bebis.
Samma när jag var gravid med sonen och jag gick upp totalt 22 kg. Då klagade hon på att jag var jättetjock och att det skulle skada bebisen. "bryr du dig inte om barnet?" fick jag höra.
Jag vägde 50 kg när jag blev gravid och 72 kg när han föddes. så jag gick upp mycket men det var inte så att jag fick kritik från barnmorskan. Enligt henne var det ingen risk för barnet.
Men gång på gång fick jag höra att jag inte brydde mig om mitt barn i magen. från svärmor.
Återigen... "I sovjet fick man inte gå upp mer än 12 (eller 13) kg.... då var man tuvngen att banta". Sovjet spöket lever än. Hemskt för oss "icke-hjärntvättade-icke-sovjeter" som lever och har barn idag. med rysk man. hehehe