Vaginal förlossning el snitt?

Jag har fött vaginalt, var livrädd för det innan och hade önskat snitt men kände nog lite att "va fan, det här grejer vi".. Och vist gjorde vi det men jag gör aldrig om det!

Jag födde med enbart lustgas då jag inte blev tagen på riktigt allvar (låg inne från 06 och födde 22) och hamnade mitt i ett skiftbyte. Bad i "ett par" timmar om epidral men det var tillslut försent och jag fick födda utan.. Ny personal kom in mitt i förlossningsarbetet och de jag hade gick.. Det hela resulterade i att jag sprack något så fruktansvärt. Jag fick sys av två specialläkare i 2.5 timme (Flera hundra stygn) och hade så ont att jag inte kunde stå, gå, sitta eller ligga utan att bara vilja DÖ. De 2-3 första veckorna med min lilla bebis va fruktansvärd och jag tog i princip inte hand om honom alls. sambon fick ta allt ansvar medans jag gjorde allt för att bara försöka överleva. Jag kan säga att jag grätt mig till söms varje kväll och bad om att jag skulle må bättre nästa dag.. Ni kan ju tänka er hur det är att gå på toaletten när hela skiten är trasigt och ihopsytt.. Fy fan säger jag bara.. Och ja, det märks än idag att det inte riktigt är som det ska "där nere" och kommer aldrig bli..

Nu kan jag ju tillägga att det absolut inte är vanligt att man spricker som jag gjorde, att de flesta får den smärtlindring de önskar och att det inte ska ske några personalbyten mitt i slutskedet så min historia är nog inte någon vanlig Förlossning.

(Barnmorskan som "gick av sitt pass" kom dagen efter upp till BB och bad om ursäkt för att min förlossning blev som den blev. Att allt gick betydligt fortare på slutet än vad hon räknat med och att hon därför inte kallat på läkare för att sätta epidral då hon trodde det skulle finnas tid till det. Hon trodde inte heller att själva slutfasen skulle gå så fort så hon trodde att jag skulle hinna bekanta mig med nya personalen.. OSV).